NONCONFORMISTE

MANIFEST

nonconformiste — Fri, 04 Jul 2008 06:23:11 +0000

Sammanfattning

Nationallibertarianismen är en metapolitisk syntes av identitet och frihet, rätten att vara den man är i frihet.

Nationalliberalismen verkar för att bevara den biologiska mångfalden.

Nationallibertarianismen menar att varje person och gemenskap av personer äger rätten att leva tillsammans med vilka personen och gemenskapen vill, i frihet från tvång.

Nationallibertarianismen vill skapa fria, identitära och autonoma kommuniteter genom decentralisering av den politiska makten.

Nationallibertarianismen eftersträvar en decentraliserad ekonomi, på frihetlig grund.

Nationallibertarianismen menar att alla beslut som rör relationer mellan människor, även immigration, måste baseras på frivilliga mutualistiska överenskommelser mellan dem som direkt berörs av besluten.

Bakgrund

Ett spöke drar över Europa, konformismens spöke. Den frihet och det Europa vi en gång såg som vår födslorätt som européer har till stor del gått förlorade och ersatts av masskultur. Framtida generationer riskerar att känna liten eller ingen identitet med vår europeiska etnicitet och kultur.

Från den franska revolutionen har modernismens krafter sökt förstöra vår klassiska kultur och vårt arv. Den har lämnat efter sig blodbad av europeiska martyrer i Frankrike, Ryssland, Tyskland och övriga Europa. Utöver Islams historiska försök att erövra Europa har modernismen varit det största hotet mot vår identitet och civilisation. Attacken mot vår identitet har varit riktad först och främst mot kyrkan och andligheten, därefter mot vårt samhälle och vår europeiska etnicitet. Vi måste i allt detta förstå att det är den moderna staten, oavsett om den leds av jakobiner som Robespierre och Stalin eller av socialdemokrater som Roosevelt och Olof Palme som har varit drivande bakom denna utveckling och som därför, tillsammans med andra faktorer, är orsaken till många av de problem som är så tydliga idag. Problemet är inte den liberala friheten i sig. Det är tackvare den liberala friheten vi som varit med och skapat detta manifest inte sitter i fängelse för våra åsikter. Nej, tvärtom hade ett konsekvent försvar av frihet enligt den liberala naturrättsliga traditionen gett makten till de slaktade människorna i Vendée vid den franska revolutionen att själva bestämma över deras öden, religion och kultur.

Problemet ligger inte i libertarianismens försvar av frihet. Friheten är i sig neutral. Problemet ligger faktiskt i för lite frihet och för lite äganderätt i förening med för lite försvar för vår traditionella kultur och civilisation. Problemet är inte den moderna filosofin kring den lockeanska naturrätten, försvarad via människans förnuft. Problemet är att förnuftet inte varit tillräckligt öppet för värdet av tradition och organiska sammanhang och ofta ställts i motsättning till andlighet och religiös aning. Härav kommer behovet av syntes mellan förnuft och ande, utveckling och tradition och allt på frihetens grund, där frihet förstås både som ett rationellt imperativ (Kant) och som den moraliska människans grundval för ett andligt och kultiverat liv.

Många ser nationalism och värnandet av etnisk pluralism som ett uttryck för fascistisk ideologi, vilket är felaktigt då fascismen i själva verket är en modern tappning av den medeltida feodalismen och korporatismen. Många anser dessutom att ”fascism” är synonymt med en repressiv polisstat som slår medborgare med batong för att de har “fel” åsikter eller tillhör “fel” etnicitet. Det senare är vänsterpropagandans bild, men det finns en sanning i det. Problemet som vänstern förbiser i sammanhanget är att deras egna stater historiskt varit minst lika pigga på tvång och repressivitet som de fascistiska.

Själv vänder jag mig mot både fascismens och kommunismens syn på staten eftersom ingen av ideologierna i tillräcklig grad respekterar människans värdighet, frihet och rätt till liv. Utifrån samma försvar av människans frihet vänder mig även mot vår egen ”terapeutiska” stat. Den terapeutiska staten inskränker vår frihet för “vår egen skull” och vill skydda oss från det som gör livet riskfyllt. Den anser sig äga rätten att styra vårt beteende via punktskatter på alkohol och tobak, varna oss för felaktiga uppfattningar i vår närhistoria och anser att det är självklart att vi bör tvinga bilister att ha på sig bilbälten i bilen, för deras egen skull. Framförallt vill den skydda oss från åsikter och fakta som är politiskt inkorrekta eftersom den inte litar på våra egna omdömen. Varje liknande inskränkning av friheten och öppenheten vittnar om en syn på staten som är mig helt främmande. Det är människan som är myndig och fri och behöver en stat för att freda sig mot människor som använder aggression, tvång och bedrägeri för att nå sina mål. Det är människan som äger rätten att göra, tänka, säga och skriva vad hon vill om vad som helst, oavsett om detta innebär risker för henne själv. Hon har därför även rätt till frihet att bestämma helt över sitt eget liv och sina egna val sålänge detta inte innebär tvång och bedrägeri mot någon annan. Och hon har rätten att behålla frukterna av denna frihet, d.v.s. sin ärligt förtjänade egendom.

Samtidigt medför det mångetniska samhället många sociala problem. Inte enbart för alla konflikter och den rasism ett sådant samhälle kan orsaka, utan även för att det till sist enbart kan försvaras genom att inskränka människornas yttrandefrihet och förneka deras etniska identitet. Den terapeutiska staten utövar ett poliskt korrekt förtryck mot de människor som tänker annorlunda och som vill leva i identitära samhällen och kommuniteter. Samtidigt bör man komma ihåg att det står varje människa fritt att leva i ett mångetniskt samhälle om hon vill. Hon äger däremot endast rätten att bestämma detta för sig själv och inte för andra. Om andra vill leva i etniskt europeiska kommuniteter, bör de ha rätt till detta.

Att sätta en ism framför nation kom ganska sent i modern tid och har gett upphov till alla de ideologier som på något vis försvarat den etniskt homogena nationalstaten. Men om vi ser på national”ismen” enbart som ett värnande av identiteten med en födelseplats, familj, lokal gemenskap, kultur och etnisk grupp har de flesta människor varit nationella i världshistorien. Vi ser national”ismen” i denna mening hos afrikanska folkslag, indianer, asiater, européer och semiter. Den grekiska demokratin var etniskt homogen och grundad på en stark nationell identitet.  Mångkultur skulle ha tett sig som helt främmande för Europas första demokrati.

Kristendomen försvarade värdet av identitet parallellt med att den försvarade alla etniciteters/människors lika rätt till liv, frihet och oberoende. Kristendomen vände sig därför mot rasism och förtryck mellan etniciteterna, samtidigt som den försvarade patriotism som en värdefull dygd. Vänstern kom att pervertera denna syntes av patriotism och rättighetstänkande i dess strävan att få bort rasismen och rasistiska strukturer i samhället. Utifrån Rousseaus jämlikhetsbegrepp värderade dess företrädare inte etniska differenser. Istället gick vänstern under 1900-talet i fronten för massinvandring och det mångetniska samhället. Idealismen ville förena de olika etniciterna i en klasskamp där folkgrupperna hade samma emancipatoriska intresse. I själva verket var de olika etnicteterna mer benägna att hålla sig till sin egen etniska grupp än till en internationell ”arbetarklass”. En del etniciteter hade legat i konflikt med varandra, ofta p.g.a. att de bott inom samma imperium och tillhört samma stat. Dessa hade brytit sig loss och bildat egna stater varefter de olika folken slogs om gränser och naturtillgångar. Efter alla krig inföll ett läge av tolerans och där toleransen verkade förutsätta bestämda gränser där varje folkgrupp fick egna landområden. Genom att nu vilja förena hela världens etnicteter i samma samhälle, har vänstern skapat förutsättningar för nya konflikter och ny missämja. Tolerans förutsätter tvärtom att vissa grupper och personer inte bor under “samma tak”. Det är lättare att tolerera någon man potentiellt kan komma i konflikt med på avstånd.

För Västeuropa har denna strävan efter mångetnicitet genom massinvandring varit förenat med etnomasochism, d.v.s. hat mot den egna etniciteten vilket leder till botgöring på bekostnad av den egna gruppens väl. Vänstern har varit tydlig med budskapet om att värna de etniciteter som vi européer historiskt har förtryckt, samtidigt som man förnekat värdet av det europeiska. Man glömmer i allt detta att även vita varit utsatta för våldtäkter, ockupation, slaveri och massdöd under historien och att vi har en värdefull historia och identitet som tillhör vår egen etniska grupp.

Om man istället erkänner att det etniska har ett värde för alla människor, även européer, och samtidigt vill motverka rasism och bejaka tolerans, bör man undvika etniskt heterogena samhällen. Parallellt bör man rikta humanitära insatser till människor i deras egna kulturer. Här är frivilligorganisationer som ger bistånd till andra länder oerhört viktiga.

Syntesen av dessa tankar är en libertarianism som ser till verklighetens krav och samtidigt värnar tradition och identitet. Vi kan kalla den nationallibertarianism eftersom insikten om det etniskas betydelse följer av en realistisk världsbild där etnicitet och människans personliga och sociala relationer med andra har en stor betydelse för hennes frihet och individualitet. Nationallibertarianismen är ett konsekvent försvar av libertarianismens syn på frihet, parallellt med ett frihetligt värnande av alla individers rätt till identitet och skillnad och rätt att bilda identitära samhällen med egna interna regler. Om vissa vill leva i mångkulturella samhällen eller i socialdemokratiska utopier har de givetvis rätt till det, sålänge de ej tvingar någon annan att betala för dessa och leva där.

Därutöver försvarar vi en långt gången politisk decentralism och vill motverka all form av samverkan mellan företagande och stat. Statens främsta uppgifter rörande ekonomin är att hålla fingrarna borta från företagen, riva internationella tullar och skydda konkurrens och den fria avtalsrätten.

Personalism

Mot bakgrund av resonemanget ovan försvarar jag samma rättigheter och friheter för alla individer. Men samtidigt räcker inte individbegreppet för att förstå vilka konsekvenser ett fritt samhälle för med sig. Idag flyttar t.ex. många svenskar från invandrartäta förorter. För att förstå varför detta sker, måste vi till sist förstå de egenskaper som ligger på social och “personlig” nivå. Vi kommer då in på vad som kallas personalism.

Människan befinner sig enligt personalismen alltid i en social kontext. Denna kontext är grunden för hennes vara-i-världen. Redan före födseln tillhör hon vissa föräldrar, har ärvt vissa anlag och kommer att födas i en specifik tidsålder och socialt sammanhang. Före människan blir autonom, d.v.s. klarar att fatta egna beslut och ta ansvar för dem, formas hon av sin miljö. Hon kan inte enbart definieras av sina gener, då generna alltid verkar i en social kontext. Språket utvecklas i ett didaktiskt spel med omvärlden och är till sin natur socialt. Mot denna bakgrund avvisas synen på människan som (enbart) individ, utan att förneka individualiteten.

Personalismen värderar de egenskaper som ligger på personlig, etnisk, social och historisk nivå. Istället för att enbart värdera den individualitet som förenar, värderar dessutom personalismen de olikheter som skiljer. Härifrån ser vi en likhet med det identitära kravet på rätten till skillnad, differens. Det är inte enbart så att individer har rätt till frihet som individer, de har även rätt till frihet som personer vilket innebär frihet till skillnad ifråga om kultur och gemenskaper.  I en fri marknad av olika värderingar och åsikter bör individerna få rätt att välja vilken typ av ekonomi som passar dem själva. Om någon vill leva i ett kapitalistiskt system, skall han givetvis få göra detta, men man kan även tänka sig organiska bondekommuniteter liknande de som fanns i Ryssland mot slutet av 1800-talet och än idag förekommer bland vissa amishkommuniteter i dagens USA. Sann frihet borde således även innebära frihet för organiska gemenskaper och traditionella kulturer att bevara sin rätt till skillnad.

En del libertarianer försvarar nu den globaliserade “staden” som ideal för alla människor. Denna stad är givetvis mångkulturell och vilar på lösa och flyktiga band mellan människor, inte på organiska gemenskaper. Den vilar på förändring framför kontinuitet, tillfälliga sexuella förbindelser och aborträtt framför familjebildning och sexuellt ansvarstagande och livsstil framför identitet med en födesleplats och etnicitet. Det senare följer inte av de libertarianska principerna i sig, utan av ett kulturellt och moraliskt förfall till följd av förlust av andlighet och identitet. Principerna för frihet kan lika gärna förenas med europeisk högkultur som med amerikansk masskultur. Då det förra är mer önskvärt kan en libertarian givetvis kulturellt eftersträva att på frihetliga grunder motverka kulturens förfall, försvara arkaiska värden och rätten till skillnad.

Då individualismen utgår från vad som förenar människor (nämligen att vi alla är individer), tar personalismen dessutom (det är fråga om både och, inte antingen eller) fasta på det som skiljer människor från varandra. Min kultur och min familjesituation är inte universell för alla människor, men den är värdefull för mig. På samma grund är min etnicitet något unikt för mig och för dem som bär på samma arv och är uppvuxna i liknande historiska och sociala kontexter som jag själv. Jag kan lättare identifiera mig med en svensk än med en eskimå, utan att för den saken behöva anse att eskimån är mindre värdefull än jag själv. Tvärtom kan jag respektera eskimåernas kultur och deras entiska och kulturella skillnader. Men jag uppskattar alltid dessa skillnader som skillnader mot bakgrund av att jag känner mig själv och min egen etniska och kulturella identitet. Utan fasta rötter, kan jag inte fullt ut uppskatta differens, då jag överhuvudtaget inte vet vad som är skillnader och likheter.

Nationalism/identitens cirklar

Nationalism kommer av ordet nascere som betyder födelseplats. Alla människor är födda någonstans och har en naturlig grundidentitet med den platsens lokala kultur och sedvänjor, oavsett om hon tycker om dem eller inte. Alla människor är födda i en specifik kontext som definierar dem före deras autonoma val som fullmogna personer. Då alla personer har makt över sina egna liv, liksom äganderätt över deras mark, uppstår ett naturligt förhållande mellan männsikans frihet, d.v.s. makt till självbestämmande, och marken. Detta är vad som kan kallas grunden för hennes nationella identitet. Denna nationalism är givetvis och tackvare samma frihetsbegrepp, tolerant till andra personer och deras identitet med sina egna lokala kulturer och landområden. Sann nationalism är alltid lokal och regional. Den trivs bäst i ett decentraliserat samhälle där den får gro i harmoni med människans frihet och lokala kultur. Detta är således ingen modern “nationalstatsromantik”. Denna nationalism är faktiskt lika gammal som människan själv. Odyssevs längtade hem till sin egen hemtrakt i Ithaka, inte till Grekland. Ithaka kan idag heta Stockholm, Skåne eller Jämtland. Den lokala självbestämmanderätten, som endast fullt ut respekteras och skyddas i en minimal stat, går således jämt ut med den lokala identiteten. Det man ges makt och fri förfoganderätt över (inom ovannämda gränser) vill man värna och bevara. Om hela Sverige går till krig mot ett utländskt hot är det i förstahand min egen familj, mitt eget hem och min egen stad som jag vill beskydda, sedan givetvis, mina landsmäns som jag kan känna en större gemenskap med än andra folkslag, just eftersom vi delar samma etniska och regionala identitet.

Nationalismen är som flera cirklar på ett vatten som börjar med personen själv och hans familj och rör sig utåt till större och större områden och fler och fler människor. De områden och människor som befinner sig i cirklarna närmst personen är de som tillsammans konstituerar hans lokala identitet. De områden och personer som befinner sig i cirklarna längst ut, står också längst ifrån honom själv, även om deras språk tillhör samma språkfamilj och de delar samma kultur och religion. Den yttersta cirkeln kan vara de indoeuropeiska folken eller Europa. Den innersta cirkeln är den egna familjen. Ansvaret för andra människor är som störst i den innersta cirkeln och som minst i den yttersta. Vi i Sverige har t.ex. ett större ansvar för Norge och Finland än för Portugal och Spanien. Men om Spanien befinner sig i krig mot en utomeuropeisk angripare och riskerar att förlora kriget, har vi ett samnationalistiskt ansvar för spanjorerna som ett europeiskt brödrafolk. Om därmot Sverige och Norge befinner sig i krig mot en extern fiende, bör vi först skydda vårt eget land, framför Norge (om det nu inte är mer rationellt att göra gemensam sak med vårt grannland). Jag har således större ansvar för min egen familj (den innersta cirkeln) än för grannens. Detta förhållande bekräftas även genom upplevelsen av otrygghet inför massinvandringen. De flesta människor måste ”känna” denna otrygghet nära inpå sig själva, i deras innersta cirkel, före de blir medvetna om allvaret för helheten. De som bor i etniskt homogena områden i Djursholm och Danderyd har därför svårare att “känna” och relatera till massinvandringens negativa konsekvenser än de svenskar som bor i Alby och Kista. Det hot man känner ”nära inpå sig själv” gör man även störst ansträngning för att undvika. Jag skulle givetvis reagera långt mycket mera våldsamt om det var min egen syster som blev våldtagen av ett invandrargäng, än någon annans. Givetvis blir jag upprörd över alla våldtäkter, men jag känner störst ansvar och störst identitet med mitt eget närområde. Jag kallar sambandet för identitetens cirklar.

Sambandet belyser även ovanstående resonemang om frihet och decentralism. Makten är större i den innersta cirkeln, nära personen själv. Jag har störst frihet/ansvar över mig själv och vilka jag vill leva med, därefter ett mindre men ändå stort medansvar för min egen familj än någon annans o.s.v.

Ekonomi

När människan använder sin frihet, sina talanger, kan en del av hennas handlingar skapa värden som hon kan behålla själv, byta mot varor eller pengar (t.ex. genom arbete i ett företag) eller skänka bort. Detta leder, tillsammans med de övriga konsekvenserna av friheten, till en fri ekonomi. En fri ekonomi är nu inte liktydigt med kapitalism. En fri ekonomi kan även innebära en slags gillesocialism eller frihetlig korpotatism där människor kommer samman i frihet för att bli delägare i samma företag och dela vinsten tillsammans. I den “engdalska” korporatismen är det investerarna som äger företaget tillsammans med arbetarna. En annan struktur är familjeföretaget där familjemedlemmarna delar på både arbete och vinst.

I gillesocialismen är det arbetarna själva som äger hela företaget och utser sin egen ledning. Även detta är en möjlighet i en fri ekonomi, sålänge inte staten blandar sig i människors handlingar och förehavanden och liknande organisationer uppstår spontant.

Om någon invänder att liknande företag inte kan uppstå spontant kan man hänvisa till att det faktiskt har bildats liknande företag i Argentina, liksom att det i Sverige idag finns familjeföretag med liknande ägarstrukturer.

Vår tid behöver ett nytt sätt att se på egendom, företagande och arbete. Ett nytt sätt som måste förankras i en ny uppfattning om livet där livet inte primärt går ut på att maximera världsliga nyttigheter och värden. Om någon skrattar eller tycker detta är naivt, finns det här flera exempel från historien som visar på att det är fullt genomförbart. Det hela beror på kulturen. Många indianstammar levde och lever i kommunitära ätte-gemenskaper där ättens eller stammens överlevnad som grupp var överordnat individuella intressen. Ändå fanns ingen institution som tvingade medlemmarna, utan alla såg det rationellt att samarbeta och samäga för varandras överlevnad. I den kristna kyrkans historia hittar vi flera exempel, faktiskt redan från första början. I apostlagärningarna ser vi att den privata äganderätten underordnades församlingen som kommunitet. Apostlarna tog emot all egendom och delade ut den efter behov inom gemenskapen. Församlingarna hjälpte även varandra sinsemellan. Klostrens ekonomi vilar helt på principen om ömsesidigt ägande, en frivillig socialism om man så vill kalla den. Jesuiterna i den katolska kyrkan eftersträvade denna modell i sina reduccíones.

Problemet med dagens kapitalism ligger inte i friheten eller att den har uppstått utifrån individuella initiativ. Problemet ligger i dess andlighet och sekulära överideologi. Grundfelet är moraliskt och beror på att man eftersträvar tillväxt för tillväxtens egen skull och inte för att tillväxten skall tjäna ett högre värde som t.ex. en grupps eller en ätts överlevnad. Idealt bör tillväxten underordnas gemenskapens värden, rättvis fördelning och miljö.

Det är bl.a. detta ordet “national” i national-libertarianismen signifierar. I frihet från staten blir en ansvarstagande och moralisk kultur avgörande. En kultur som till skillnad från den kapitalistiska vilar på sociala värderingar. Men en sådan gemenskap skall inte tvingas fram via en stat utan bör uppstå spontant utifrån en gemensam strävan. En sådan gemensam strävan vilar på en annan idé än den individualistiska. Den kan grundas på kristendomen eller helt enkelt utifrån en identitär värdegrund. Den skall verka i samklang med skapelsen och den biologiska mångfalden ifråga om miljöhänsyn och den skall vila på de värderingar vi finner i den kristet-sociala traditionen. Sådana gemenskaper har fungerat i historien och sådana gemenskaper kan fungera i framtiden sålänge alla respekterar frihet från tvång, äganderätt, decentralisering av den politiska makten och lever i kommuniteter. M.a.o. säger jag att socialism är bra och kan fungera, om den är småskalig, frivillig och har en icke-materialistisk överideologi.

Återigen är det inte staten utan kulturen som är det viktigaste området för denna strävan efter socialt ansvar. Många traditionella kulturer hade fördömt individer inom den egna gruppen och gemenskapen som enbart ville maximera deras egna intressen utan att tänka på gruppen. En storfamilj hade fördömt en far eller en son som inte tog ansvar för helheten.

Grundförutsättningen för den kommunitära socialism som jag eftersträvar är inte förnekande av äganderätten, utan bejakande av densamma. Äganderätten är en förutsättningen för kommunitetens arbete och rätt att behålla och fördela vad den producerar. Äganderätten är grunden för hela ekonomin då den fördelar värden på bäst sätt då endast de som byter och handlar har tillräcklig information om sina intressen. Det är inte heller moraliskt förkastligt att eftersträva en stor vinst för ett företag, utan tvärtom något bra för dess medlemmar.

Den materiella förutsättningen för frihetlig kommunitär socialism är spridandet av äganderätten, låga skatter och enkla regler för bildandet av företag, kommuniteter för boende och en moralisk kultur.

Till sist: det är möjligt och det har fungerat i historien. Ett annat kännetecken för dessa kommuniteter, utöver att de har baserats på en religion och kult, har dessutom varit delad etnisk identitet.

Principer

Frihet

* Varje människa äger en naturlig rätt till liv, frihet och egendom.

* Varje människa äger rätten till frihet att leva efter sin etniska identitet på samma grund som hon äger rätten till frihet att leva efter en religion, en livsstil eller en politisk övertygelse. Denna rätt begränsas endast av att hon inte äger rätten att tvinga någon annan.

* Varje människa äger rätten att tänka, säga, skriva och göra vad hon vill sålänge hon inte tvingar eller bedrar någon annan.  Hon äger därmed även rätten till frukterna av sina handlingar, förmågor och frivilliga överenskommelser med andra. Dessa frukter kallas hennes egendom.

* Varje människa äger rätten att vara fri någonstans. Denna rätt innebär att varje människa bör få leva sin frihet någonstans, ensam eller tillsammans med andra, och att andra skall erkänna denna rätt.

Identitet

* Varje människa föds in i en etnisk och kulturell kontext som formar hennes identitet. Hon kan senare bejaka eller förneka denna identitet.

* Jag ser den etniska identiteten som värdefull av tre skäl: 1) Den är en del av den biologiska mångfalden där mångfalden är ett egenvärde; 2) Den skapar positiva värden för människan själv och dessa värden är: 2a) Samhörighet med hennes förfäder, deras kultur och liv, 2b) En grund utifrån vilken hon kan uppskatta andra kulturer och identiteter och se värdet av mångfald, 2c) En grund utifrån vilken hon kan orientera sig mot framtiden; 3) Om hon lever i samma samhälle med andra som delar samma etniska identitet är det bevisat i flera vetenskapliga studier att det etniskt homogena samhället (d.v.s. delad etnisk identitet med andra) skapar socialt kapital som tillit, förtroende, samarbete och upplevd livskvalité. Robert Putnam, E Pluribus Unum, 2006. Ett etniskt blandat eller heterogent samhälle (d.v.s. där människor inte delar samma etniska identitet) leder tvärtom till lågt socialt kapital, dåligt förtroende mellan medborgarna, låg upplevd livskvalité och lite samarbete. Aa, 2006.

* Jag ser ett värde i etnopluralismen och varje människas rätt att bejaka sin etniska identitet ensam eller tillsammans med andra.

* Varje människa har en rätt till frihet att bejaka sin etniska identitet ensam eller tillsammans med andra någonstans.

Nationen

* Det någonstans där människor väljer att leva tillsammans med andra efter deras ömsesidiga etniska identitet bildar tillsammans med dessa människor en nation.

* Den etniska grupp som bott längst på en region har en naturlig företrädesrätt till den regionen. Att förneka detta är att förneka att tibetanerna har en företrädesrätt till Tibet framför kineserna, att indianerna i Amazonas kan köras ut och ersättas av kolonisatörer, att imperialismen i Afrika var moraliskt försvarbar och att de två muslimska erövringsförsöken av Europa var moraliskt riktiga. De europeiska folken har företrädesrätt till de europeiska nationerna på samma grund som de svarta afrikanerna har företrädesrätt till de afrikanska nationerna.

Decentralism

* Den politiska makten bör decentraliseras till människorna i deras samhällen och gemenskaper.

* Det är människorna själva i deras samhällen eller kommuniteter som bör bestämma över sin lokala politik genom direktdemokratiska val. Staten äger inte rätten att upphäva ett beslut fattat på lokal nivå sålänge det inte kränker en enskild människas rätt till liv, frihet och egendom. En person som inte finner sig i ett beslut i sin lokala direktdemokrati har antingen att följa majoritetsviljan eller skall vara fri att lämna det lokalsamhället eller den kommuniteten.

* Det är upp till varje människa att välja vilket lokalsamhälle/kommunitet han eller hon vill tillhöra, om något.

* Varje människa äger rätt till frihet att tillsammans med andra bilda egna kommuniteter där de kan leva efter en egen religion, politiska ideologi eller övertygelse. De kan bilda vilken kommunitet de vill sålänge de ej tvingar någon att bo där, stanna där eller att med tvång finansiera den kommuniteten. Principiellt kan det bildas kristna kommuniteter, socialdemokratiska kommuniteter o.s.v. För Sveriges del binds dessa kommuniteter samman av den nordiska identiteten.

* Att den nordiska identiteten är gemensam för Sverige hindrar inte att de som vill skapa mångetniska samhällen och därmed själva bo i dessa (då de inte kan fatta beslut för något annat samhälle än det de befinner sig i) , skall få göra det genom egen finansiering. De måste då även och i likhet med vilken annan kommunitet som helst, också finansiera arrenderingen av en gemensam jord. Om de sociala problemen blir för svåra och drabbar andra kommuniteter och lokalsamhällen, kan liknande mångetniska samhällen förbjudas via domstolsbelut.

* Varje lokalsamhälle, fri kommunitet och företag äger rätten att ställa vilka krav de önskar på individen för sin gemenskap, även om detta innebär diskriminering. På samma sätt som man diskriminerar efter prestation i forskningsvärlden och ifråga om lön på företag, äger en krogägare rätten över sin egendom och kan besluta vilka gäster han vill ta in, liksom en företagare äger rätten att bestämma vilka anställda han eller hon vill ha. Samma rätt tillkommer även kommuniteterna och de lokala samhällena. En kommunitet kan t.ex. vara ett munkkloster som inte tar emot kvinnliga besökare eller en krog som endast tar emot funktionshindrade. Principen är att man har absolut rätt över sin egendom sålänge man inte tvingar eller bedrar någon annan och absolut rätt att bestämma tillsammans med andra i sina lokalsamhällen och kommuniteter vilka man vill ta emot och vilka regler som skall gälla, sålänge man inte tvingar någon att bo där eller att betala skatt för det samhället. De som här blir diskriminerade kan då vända sig till en annan kommunitet eller arbetsplats. Alla överenskommelser skall vila på frivillig mutualism.

* Genom friheten från tvång har varje individ rätt att göra vad han eller hon vill med sin egendom och sig själv sålänge han inte tvingar, bedrar eller skadar någon annans egendom. Om någon vill bygga ett hus efter egna ritningar skall han eller hon få göra det utan inblandning av någon myndighet och utan att be om “bygglov”. En kommunitet och lokalsamhälle kan ha interna regler för detta, men då varje individ själv kan bilda sin egen kommunitet eller helt enkelt välja att bo utanför alla kommuniteter, har i princip varje individ en omfattande frihet och makt att själv bestämma över sitt liv och liknande frågor. Ansvaret för detta tillkommer honom själv, om något går fel.

Ekonomin

* National-libertarianismen vill skapa ett nytt sätt att se på tillväxt och företagande. Tillväxten i ekonomin är inte ett överordnat värde till människans liv, miljön eller den sociala gemenskapen och det moraliska kravet på rättvisa.

* NL eftersträvar därför en kultur där arbete likställs med kapital och där kommunitetens överlevnad är överordnat egoistiska intressen.

Staten

* Statens enda uppgift är att skydda människans rätt till liv, frihet och egendom, samt frihet från bedrägeri. För att göra detta behöver staten en polismyndighet, ett försvar och oberoende domstolar.

* Domstolarna skall själva utveckla en rättspraxis utifrån rättsprinciper förenliga med människans grundläggande rätt till liv frihet och egendom, samt de rättsprinciper vi har ärvt från den europeiska rättstraditionen, särskilt den romerska rätten. Det finns inget behov av nya lagar sålänge domstolarna själva kan lösa rättsproblem utifrån dessa principer och den grundlag som skyddar människans integritet och frihet. Domstolarna får därmed en mycket större befogenhet än de har idag. Ett “common law” system utvecklas.

* Polisen bör i förstahand utses av varje lokalsamhälle och där lokalsamhället både finansierar och “anställer” stadens polischef via direktdemokratiska beslut. Därutöver behövs en nationell polismyndighet som finansieras via den statliga skatten.

* Militären skall vara en försvarsmakt utifrån noninterventionsprincipen och där denna princip bör tolkas som så att landet endast får förklara krig om det själv blir angripet av främmande makt. Så kallat preventivt självförsvar som strider mot andra staters suveränitet skall vara förbjudet i konstitutionen.

* För att finansiera dessa myndigheter har staten rätt att ta ut en rimlig skatt från medborgarna. Då sjukvård, välfärd, skolor och andra områden inte ligger på staten utan på människorna själva i deras frivilliga gemenskaper och samhällen, borde skatten vara några få procent av någonting. Man kan tänka sig att man enbart beskattar jordegendomen eller att man har någon form av proportionell beskattning av inkomster. Skatten blir i vilket fall mycket låg och det kommer ej finnas behov av särskilda skatter och framförallt ingen mervärdesskatt d.v.s. moms.

Miljön

* För att bevara den biologiska mångfalden är god miljövård en grundläggande skyldighet för alla medborgare. Miljöförstöring på ett område påverkar dessutom andra medborgares äganderätter till sina marker. Staten har här att utforma ett regelverk tillsammans med en rättspraxis som garanterar mångfaldens bevarande och en hållbar utveckling. Genom att uppmuntra ägande av jord och spridning av jordegendom till så många medborgare som möjligt, skapar äganderätten till jorden incitament att vårda marken. Äganderätten till jorden skapar även en sund lokalpatriotism.

Nationallibertarianismen och vår nordiska identitet

* Den äldsta nordiska seden är att hålla ting på lokal nivå. Denna modell är exempel på direktdemokrati och en decentraliserad maktstruktur.

* Den nordiska seden bejakade social sammanhållning, gemenskap och altruism. När människor är fria från social ingenjörskonst blir det nödvändigt att stärka det civila samhället mellan individen och staten.  Idealt bör kulturen uppmuntra ansvar för medlemmarna i den lokala samhällsgemenskapen.

Den (terapeutiska) staten har tvärtom tagit över det sociala ansvar som tidigare låg på alla medlemmar av samhällsgemenskapen. Man har skapat en kultur i vilket människor endast betalar skatt och inte behöver bry sig om sina medmänniskor under föreställningen om att staten löser alla problem. Den terapeutiska staten har dessutom skapat ett kontrollsamhälle där den under förevändningen att “hela” och “läka” människor med “fel attityder, åsikter och värderingar” operationaliserar kulturmarxismen via politiskt korrekt propaganda i skola, via media, lagar och regler.

Enligt kulturmarxismen är den traditionella västerländska civilisationen och kulturen moraliskt orättvis och t.om. ond då den har förtryckt kvinnor, utomeuropéer, homosexuella och andra minoriteter. Ytterst vilar skulden på den vite, kristne, heterosexuelle mannen. Bilden av den europeiska kulturen och civilisationen som lärs ut på våra skolor och i våra politiskt korrekta media blir m.a.o. mycket orättvis och skev.  Som motvikt bör man påpeka att den Västerländska kulturen och civilisationen skapat teknologi och medicin som årligen räddar miljoner fattiga människor världen och där majoriteten är icke-vita. Västerlandet har även haft en rik andlig och moraliskt högstående civilisation. Även de europeiska folken har dessutom blivit utsatta för rasism och förtryck av andra etniciteter. Islam har t.ex. vid två tillfällen försökt erövra Europa och även lyckats lägga under sig stora delar av Balkan, liksom den Iberiska halvön. Dessutom har vita européer, män och kvinnor, varit slavar under andra folkslag. Bilden av att kvinnan skulle ha varit förtryckt måste även jämföras med hur andra kulturer sett och ser på kvinnor och jämföras med vår nordiska.

Vi behöver således ett moraliskt och kulturellt alternativ till kulturmarxismens fördummande diskurs. Det är därför av stor betydelse att visa på vad som var positivt i den europeiska kulturen och civilisationen. Vi kan t.ex. titta på Norden.

* Den traditionella nordiska frihetstanken vilade på att nordborna uppfattade sig som “herrar”. Varje fri mans åsikt var därför lika mycket värd. Om en man hade valt en ständig representant för sina åsikter skulle detta sannolikt ha uppfattas som ansvarslöst. Tinget, d.v.s. den lokala direktdemokratin var därför en naturlig form då det släpper fram allas åsikter och idéer.

* Orientalisk despoti var otänkbar i detta frihetliga samhälle. Likaså skulle vår terapeutiska stat som kontrollerar våra vanor, åsikter och t.om. spionerar på våra privatsamtal, te sig som främmande.

* Kvinnan i norden har alltid varit fri och haft stor självständighet gentemot mannen. Detta skiljer vår nordiska modell från patriarkala kulturer. Traditionen med självständiga kvinnor fortsatte efter Sveriges kristnande. Ett tydligt exempel är det katolska helgonet Birgitta som åker till Avignon och läxar upp påven. Det är självklart att en muslimsk kvinna aldrig skulle ha kunnat göra något liknande gentemot en Kalif. Den nordiska traditionen är en frihetlig tradition för män och kvinnor. Ursvenskt är således inte barbariet, utan en civiliserad sed byggd kring dygder och livsbejakande värderingar.

*Jag ser ingen anledning till att särskilt klanka ner på mina förfäder för slaveriet (något vi idag givetvis ser som fel) eftersom slaveri även förekom i den atenska demokratin som var en direktdemokrati. Slaveriet har inte förstört Atens rykte och borde inte heller förstöra nordbornas rykte. Som komplemet till den fornnordiska friheten behöver vi därför ett frihetsbegrepp som omfattar alla.

* Nordborna valde sina egna ledare och kallade dem hövdingar och kungar. Även under dessa var den nordiska mannen fri. Av denna anledning finns en uppenbar skillnad mellan den svenske odalbonden och den ryska. Den senare levde i träldom tills Tsar Alexander den tredjes reformer under 1800-talet. Den förra har alltid varit fri om vi bortser från vissa övergrepp, framförallt under Gustav Vasa (t.ex. Dackeupproret).

* De första nordbor som blev kristna valde den nya tron i frihet. Detta kommer sig bl.a. av de långa resor våra förfäder gjorde och där en populär destination var Miklagård, d.v.s. Bysans. I Miklagård tog många tjänst i Kejsarens livgarde som väringar och för att kunna ta denna tjänst mottog de dopet. Vikingarna tog med sig den nya tron hem vilket inte enbart runstenarnas kors vittnar om, utan även den ryska nestorskrönikan som förtäljer att Rysslands första helgon var två svenska vikingar, en far och son, som blivit döpta i Bysans. Senare kom dock de första kristna kungarna att driva religionsförföljelse mot hedningarna, något vi idag givetvis ser som fel och ett olyckligt kapitel i vår egen historia.

* Nationallibertarianismen bejakar den nordiska seden att hålla ting och den urnordiska frihetstraditionen med fria odalbönder och fria kvinnor. Den är ett ett uttryck för den nordiska frihetslängtan vi sällan finner i andra traditionella samhällen och kulturer.

* Jag ser därför det nya ”Storebrorsamhället” och den terapeutiska staten som i grunden stridande mot den nordiska traditionen. Då snokarsamhället har uppstått p.g.a. massinvandringen av femtekollonnare med liten eller ingen respekt för vår nordiska frihetstradition och kvinnosyn, ser vi förlusten av frihet och integritet som en följd av förlusten av land till främlingar med helt andra idéer och ideal än oss själva.    Vi behöver varken femtekollonnare eller den terapeutiska staten. Vi behöver varken FRA eller lagar som kränker vår frihet och värdighet. Vi behöver frihet att leva efter vad vi är, vår nordiska identitet.

Politiska mål

* Den första politiska målsättning är att avskaffa “Storebrorsamhället” och den lag som ger FRA rätten att spionera på svenska medborgares telefonsamtal, sms, epost och allt vi skriver på internet. Men detta kräver även att vi med humana medel löser huvudproblemet till varför staten inte längre litar på alla som har svenskt medborgarskap och uppehållstillstånd i vårt land. Kontrollsamhället måste stoppas parallellt med en mer mogen immigrations och flyktingpolitik.

* Därför kräver situationen en helt annan flyktingpolitik. Den kräver ett stopp för all fortsatt flyktingmottagning från utomeuropeiska länder och övergångsregler där de människor som är här på falska grunder, som fått stanna p.g.a. generella flyktingamnestier trots att de fått avslag, som är här p.g.a anhörighetsskäl, vars ursprungsländer inte längre befinner sig i konflikt, som begått brott, som inte kunnat styrka varifrån de kommer och som saknat/saknar visum, omgående och under humana former repatrieras. Övriga flyktingar som är här och har giltiga skäl enligt FN:s regelverk kommer att erbjudas annan hjälp i form av flyktingförläggningar i konflikternas närområden, dit de under humana former transporteras när sådana flyktingförläggningar är eablerade.

*  Den politiska makten skall decentraliseras från staten till kommunerna och där de större kommunerna dessutom delas upp i mindre delar med lokal självbestämmanderätt genom direktdemokrati.

* För att stärka den individuella friheten och den lokala självbestämmanderätten måste staten minska sina utgifter och skära ned sin egen storlek. Målet för dessa nedskärningar är att staten, till sist, skall bli en minimal stat som enbart skyddar individens liv, frihet och egendom genom polis, domstol och militärväsende.

* Det är min övertygelse att om människor lämnas fria från den terapeutiska staten, liksom fria att själva bestämma över sina egna liv, kommer majoriteten människor vilja leva i familjer som bekräftar traditionellt moders- och faderskap. Det är föräldrarna och inte staten som skall bestämma vilka värderingar barnen skall lära sig och efter vilka trosföreställningar barnen skall leva.

* Det mångkulturella samhället har införts i strid mot demokratiska principer i det att man inte tolererat en öppen och fri diskussion. Istället har man gjort allt för att tysta ner kritiska röster och skapat en konformistisk diskurs som inte släppt fram kritik av det mångkulturella projektet. Man har inte heller låtit folket besluta om den fråga som kommit att innebära den största och mest genomgripande förändringen av deras liv som svenskar, beslutet att omvandla Sverige till en mångkultur. Man har dessutom inte respekterat lokala folkomröstningar och kört över sann direktdemokrati. Därför har vi rätt att upphäva beslutet att omvandla Sverige till en mångkultur.

* För att decentralisering av den politiska makten skall vara möjlig måste Sverige går ur EU. EU utvecklas i riktning mot samma statsbildning som USA, vilket leder till politisk centralisering. Vi vill tvärtom att makten skall decentraliseras.

* Sveriges utrikespolitik skall baseras på noninterventionspolitiken och alliansfriheten. Sverige skall inte gå med i NATO.

* Då miljöförstöring alltid i förlängningen innebär en kränkning av någons egendom och är fel i sig då den strider mot den biologiska mångfalden, äger staten befogenhet att lagstifta för god miljövård och mot miljöförstörande verksamhet genom t.ex. miljöavgifter.

* Sverige skall ha ett fritt näringsliv och ett gott klimat för företagande genom låga skatter. Genom låga skatter i förening med bra konkurrenslagar eftersträvar vi att företagen investerar i Sverige.

* Som nationallibertarian verkar jag för en frihetlig kommunitär ekonomi där de som producerar värden även har delägarskap i företaget. En frihetlig gillesocialistisk modell.

* Som nationallibertarian verkar jag för internationell frihandel och vill avskaffa all protektionism och alla former av statliga subversioner.

* Som nationallibertarian verkar jag för låga skatter på arbete, särskilt lågavlönat arbete.

*  Som nationallibertarian verkar jag för spridning av äganderätten till den jord som staten äger idag, till så många svenska medborgare som möjligt.

* Som nationallibertarian verkar jag för bra skolor som finansieras via frivilliga organisationer och vars läroplan bestäms av skolan själv, uppfattad som ett företag eller en korporation som ägs av föräldrarna och lärarna.

* Det skall inte finnas en allmän läroplan eller någon obligatorisk skolundervisning.

* Som nationallibertarian vill jag släppa valutan helt fri, vilket kommer att leda till att de flesta börjar handla med valuta knuten till guldet och guldets värde, vilket motverkar inflation.

* Som nationallibertarian vill jag att staten har en stark militärmakt utan allmän värnplikt. Värvningen skall vara frivillig.

* All form av allmän censur avskaffas. En kommunitet kan införa egen censur på frivillig grund och kan besluta om förbud mot offentlig reklam på sin eget område.

* Integritetsskyddet skall stärkas. Staten skall inte få övervaka enskilda meborgare om det inte finns misstanke om brott som kan styrkas inför oberoende domstol.

* Alla medborgare skall äga rätten att ha vapen.

* Varje lokalsamhälle eller kommunitet skall själva få fatta beslut om mediciner, droger, alkohol och tobak som de vill. Staten skall inte lägga sig i liknande beslut.

Sveriges kristnande

nonconformiste — Thu, 03 Jul 2008 10:28:33 +0000

Då jag tidigare inte har haft tillräckligt med tid att sätta mig in i hela historien om Sveriges kristnande har jag nu försökt studera aktuell forskning på området. Jag måste säga att jag faktiskt blev glad över vad jag fann och allt vad man numera känner till om denna historia. Då Helige Ansgars mission i Birka inte fick bestående resultat, kan man inte räkna Sveriges egentliga kristnande från honom, även om Sverige kom att tillhöra hans stift Hamburg-Bremen. Istället måste man söka sig till vikingarnas egna möten med kristen kultur och sed under deras resor i Europa. Vikingahövdingar lät sina söner vistas i Europa, där en del viktiga personer blev kristna, bl.a. Harald Hårfagers son.

Vi kan börja med historien kring Sveriges äldsta fortfarande existerande stad, Sigtuna, som grundades av Kung Erik Segersäll omkring år 980. Från början var Sigtuna ett viktigt geopolitiskt centrum för den växande centralmakten i Mälardalen. Med hjälp av rika gåvor, handelsgillen och en tomt mitt i staden knöts vikingahövdingar och småkungar till den kristna kungamakten. Vikingarna som kom till staden fick härigenom tidigt kontakt med handelsgillen från andra europeiska regioner, bl.a. det viktiga frisiska gillet som upprättats av handelsmän från Frisien i nuvarande Holland och Belgien. Frisierna var kristna vilket visar att vikingarna hade goda relationer med kristna handelsmän på kontinenten. För att idka handel på kontinenten var man även tvingen att ha ett s.k. primsigne på pannan, d.v.s. ett kristet kors som visade att man var kristen.

Man vet även att vikingarnas resor till Bysans var mycket mer omfattande än vad man tidigare antagit. Från 800-talet och under flera hundra år framåt färdades tusentals vikingar från Sverige till Bysans och tog tjänst som gardister till Kejsaren. För att få denna tjänst måste man ta emot det heliga dopet. För arbetet fick de varor och guld som de tog med sig hem och använde för att köpa gårdar, hus och mark. Med hjälp av arkeologiska fynd och runor vet man att deras omvändelse till den kristna tron inte endast var pragmatiskt för att få tjänst hos Kejsaren, eftersom många behöll denna tro när de återvände hem. Därför finns så många kristna runstenar med budskapet “att Gud må förbarma sig över hans själ”. Av runstenarna vet man även att de två vanligaste länderna som vikingarna besökte var Grekland och England.

Den kännetecknande bysantinska korsformen (jmfr med runstenen ovan).

I Sigtuna finns dessutom en bysantinsk skatt bestående av ett ortodoxt relikkors, mynt, en elfenbenskam och mycket annat som vikingarna tog med sig hem. Den tro som de svenska vikingarna först mötte på sina resor i österled var den ortodoxa kristendomen. Denna teori stöds inte endast av runstenarnas vittnesmål om resor till Grekland, utan även av teorin om de fyra liljestenarna från Västergötland som vissa forskare idag tror har skapats av hemkommande vikingar som tagit med sig stenhuggmästare från Bysans. Liljestenarna vittnar, isåfall, om en bysantinsk kulturskatt i Norden!

Liljesten med bysantinskt mönster från Västergötland.

Givetvis var det främst i trakterna kring Kiev, nuvarande Ukraina, som svearna eller ruserna som de kallades (ruser från Roslagen, namnet har gett upphov till dagens Ryssland) vistades och idkade handel.

Någon gång mot slutet av 900-talet satte alltså kejsaren i Konstantinopel upp ett skandinaviskt garde – Väringagardet. Många tror att gardets ursprung var varjager som Kievs storfurste Vladimir erbjöd kejsaren i samband med att han mottog dopet år 988 och fick kejsarens egen dotter till äkta.

“Väringar” avsåg från början män förbundna genom ed men blev under sen vikingatid det vanliga namnet på skandinaver i österled. Väring blev på slaviskt språk varjag, på grekiska varangos och på arabiska warank.

Det låg ett skimmer över Konstantinopel eller Miklagård, “den stora staden”, som nordborna sade. Isländska sagor berättar om många norrmän och islänningar som tjänstgjort i Väringagardet. En av dem blev vid hemkomsten kung i Norge: Harald Hårdråde (1045–1066). Svenska runstenar från 1000-talet berättar oftare om vistelser i Grekland än om uppehåll i fornryska riket.

Vid den gamla kyrkstigen i Ed i Uppland finns ett stort flyttblock med runskrift på två sidor. Där berättar Ragnvald att runorna är ristade till minne av hans mor Fastvi, men mest intresserad är han att berätta om sig själv:

Runorna lät
Ragnvald rista.
Han var i Grekland,
var krigarföljets hövding.

Väringagardets medlemmar tjänstgjorde som palatsvakter i Konstantinopel och deltog i krigståg i Mindre Asien, på Balkanhalvön och i Italien. “Langbardaland”, som nämns på ett par svenska runstenar, avser Italien vars södra delar ingick i Bysantinska riket. I Athens hamnstad Pireus stod förut ett stort praktfullt marmorlejon, som på 1600-talet flyttades till Venedig. På detta lejon har en väring under ett uppehåll i Pireus ristat en runinskrift med skriftbandet utformat som en ormslinga av det slag som är typiskt för 1000-talets svenska runstenar. Tyvärr var inskriften redan då den upptäcktes så illa medfaren att endast enstaka ord kan läsas.

Man vet även att vikingar från Norge tog till sig den kristna tron via sina handelsförbindelser med irisk högadel på sina resor Västerut.

Sigtuna var från början en kristen stad där Olof Skötkonung (skatt eller myntkonung) levde. Han lät döpa sig omkring år 1000 i Västergörtland och räknas idag som ett ortodoxt helgon. Man vet att staden var kristen från början tackvare de äldsta gravarna. Olof Skötkonungs dotter, Ingegerd, blev sedermera nunna i Novgorod och tillhörde således bysantinsk rit, samma ritus som idag celebreras i den Ortodoxa Kyrkan. Hon räknas idag som Sveriges första helgon. På kungens tomt i Sigtuna byggdes Sveriges första stenkyrka under 1000-talet och från mitten av 1000-talet residerade här Sveriges första biskop. Först vid mitten av 1100-talet övergick biskopssätet till Uppsala och blev ett ärkestift. Under medeltiden blomstrade det andliga livet i Sigtuna då man lät upprätta inte mindre än sju mäktiga stenkyrkor med tillhörande kyrkogårdar i staden. Här fanns kloster och flera helgedomar.

Enligt den nya teorin om Sveriges kristnande skall således hedendomen ha varit överspelad långt tidigare än vad man trott, eftersom så många vikingar frivilligt anammade kristendomen. Det som motsäger denna teori är att det förekom hednisk kult på sina håll långt in på medeltiden. Mer korrekt är kanske därför att säga att kristendomen och hedendomen förekom parallellt med varandra och där ett stort antal frivilligt konverterade tackvare sina förbindelser och internationella kontakter. Vad som senare sker är att vissa kungar av främst politiska skäl försöker ena riket i en nation och därför vill skapa en gemensam grundval för alla i kristendomen. Här kan man således tala om en ”mission med svärdet”.

Det finns således två processer som löper parallellt med varandra vad gäller Sveriges kristnande. Här måste man även se att vanliga kristna och hedniska vikingar ömsom levde sida vid sida med varandra i fred och utan konflikt, men att de ibland hamnade i luven på varandra. Svaret på frågan om Sverige blev kristet på fredlig väg, eller genom tvång, är således både ja och nej.

På ett personligt plan känner jag en oerhörd glädje över att så många vikingar före det politiska försöket att ena riket till en kristen nation frivilligt blev ortodoxt kristna. Självklart tar jag avstånd från mission genom våld. Jag är å andra sidan av den övertygelsen att Sverige och Skandinavien till sist hade blivit kristet utan “svärdets hjälp”.

Konservativ revolution

nonconformiste — Thu, 03 Jul 2008 10:27:34 +0000

Tjugo och trettio-talens liberala experiment i Tyskland med engelsk parlamentarism och borgerlig partipolitik inspirerade många intellektuella till opposition. Här fanns tänkare som tidigt genomskådade människans slaveri under den borgerliga politiken och ekonomin, en politik vars främsta frontparti var det socialdemokratiska ”arbetar” partiet. Den nationella revolutionens mest kända namn var Ernst Niekisch, Carl Schmitt, Eduard Statler, Arthur Moeller van den Bruck, Edgar Julius Jung, Wilhelm Stapel, Hans Zehrer, Oswald Spengler samt bröderna Ernst och Friedrich Georg Jünger. Alla vände sig mot massamhället och hoppades på en social revolution mot människans och Europas fiender. Det är samtidens största katastrof att de ej lyckades och att nationalsocialisterna kom till makten. Alla dessa herrar tillhörde den procent tyska studenter som skolats i klassiska språk och lärts upp i en akademi som ännu ej anpassats till industrialismen och det borgerliga utbildningsidealet där kunskapen skall stå i produktionens tjänst och vara en garant för ytlig karriärism och personlig vinst. Man föraktade den liberala Weimarrepubliken, det hopplöst ogenomförbara fredsfördraget i Versailles och den liberala civilisation som omslöt dem och parasiterade på den traditionella Tyska civilisationen. De flesta konservativa revolutionärer var medlemmar i Juniklub, grundad av Moeller van den Bruck, liksom dess eftergångare Herrenklub, sällskap som vände sig mot vad man kallade “det inre England”, d.v.s. det parlamentariska systemet med dess eviga diskussioner och partidebatter.

Weimarrepublikens parlament

Moeller Van den Bruck

I likhet med Ernst Jünger vände sig Edgar Julius Jung tidigt emot nationalsocialisterna då han uppfattade dem som alltför präglade av den borgerliga individualismen. Till skillnad från NSDAP hävdade han att det borgerliga samhället endast kunde övervinnas genom religionen och dess metafysiska principer där individen och nationen är underordnade Gud och där ingen enskild politiker kunde genomföra sociala experiment efter eget huvud. Han lyfte fram de principer som format det Tysk-romerska riket och den Tyska kulturen. Jung föddes 1894 och hade tjänstgjort som frivillig under det första Världskriget. Efter kriget doktorerade han i juridik och öppnade en praktik i Zweibrücken. Hans politiska aktiviteter från denna tid bestod av terrorhandlingar mot den Belgiska ockupationen av Ruhr och tjänst åt Deutsche Volkspartei. En av hans främsta skrifter hade titeln ”Die Herrschaft der Minderwertigen”, och var en ideologisk mittpunkt för de flesta tänkare inom ”den konservativa revolutionen”. Jungs attityd till nationalsocialisterna var inte endast negativ, då han beundrade nazisternas förmåga att väcka det Tyska folket. Men nazismen saknade traditionell andlighet och sunda metafysiska principer. De såg inte vilken potential till andlig resning endast kyrkan och religionen kunde åstadkomma. Ernst Jünger såg arbetaren och frontsoldaten som den nationella revolutionens avantgarde. I Psykonauterna skriver Jünger om Arnold Böcklins målning Der Abenteurer (Äventyraren). Äventyraren är enligt Jünger den borgerliga och kalkylerande individens motsats. Äventyraren bejakar livsprincipen till skillnad från lustprincipen. Den senare är kalkylerbar, den förra är obestämd, osäker och riskfylld. Den borgerliga människan vill själv styra sitt öde, vill undvika störningar i vardagens rytm och förändrar samhället utifrån riskbegreppet och strävan efter vinstmaximering. Äventyraren däremot, bejakar tillvarons krafter av motsättningar och söker inte i första hand att rädda sitt eget skinn. I äventyret finns livet, vi andas fortare och döden kommer närmare. Kriget ger oss allt detta, det stora, det starka och det högtidliga. Och Jünger visste vad han talade om eftersom han själv varit frontsoldat under det första Världskriget. Jünger menar att den överborgerliga människan skapas i skyttegravarna och i soldatens vilja till offer för sina medbröder, samt hans heroism.

Anarken Jünger

Julius Jung såg å sin sida Kyrkan som den institution som kunde fostra fram den icke-borgerliga människan. Askesen och klostren hade lyckats med detta och för att utveckla Jungs tankar kan vi även se den icke-borgerliga människan i Kyrkans helgonlegender och heortologi. Här finns en andlig, mental och livsbejakande förnekelse av det sekulära och borgerliga samhällets grundprinciper och människoideal. Den är livsbejakande eftersom den till skillnad från liberalismen inte ser döden som något ont och vilket man genom vetenskap och ny teknologi till varje pris måste undvika. Att bejaka döden, är att bejaka livet. När du inser att du kommer att dö, förstår du värdet i att leva ett annat liv än det småborgerliga och konsumistiska.

Edgar Julius Jüng (mördades under de långa knivarnas natt)

Teoretiskt var Martin Heidegger och Carl Schmitt bland de främsta intellektuella i den national-revolutionära rörelsen. Båda gjorde dock misstaget att samarbeta, om än halvhjärtat, med nationalsocialismen. Detta minskar dock inte deras betydelse och bidrag till diskussionen och kritiken av det liberala förtrycket av människans andlighet. Enligt Carl Schmitt kan moderniteten endast begripas utifrån vetenskapens och teknologins abstrakta formalism å ena sidan, och dess irrationella romanticism å den andra. Liberaler brukar ofta betona modernitetens rationella sida, men dess irrationella och mytologiska väsen har lika stor betydelse. I likhet med Nietzsche och Heidegger uppfattade Carl Schmitt upplysningsrationaliteten vara något direkt hotfullt för människans existens. Till skillnad från kristendomen är teknologin indifferent till människans liv. Teknologi-begreppet för Schmitt inkluderar positivismen och marknadsekonomins väsen. Det är ett ekonomiskt system som enbart gagnar en minoritet likgiltiga individer som separerat sig själva från det övriga samhället. Ekonomin utnyttjar den moderna psykologin i att kartlägga människonaturens svagheter för att sedan exploatera dessa för ekonomisk vinst. Den privata livssfären invaderas av konsumtionssamhället och reklamindustrins sirener tjuter överallt. Detta är enligt Schmitt Antikrists andlighet. Alla resurser och andliga värden värderas utifrån vinstintresset och människan blir en produktionsfaktor, en arbetskraft i ett system som ej är format efter hennes natur och själ, utan för att hon skall vara effektiv i relation till produktionsintresset. Om vi utvecklar Schmitts tankegång mot bakgrund av den moderna kulturens allt mer uppenbara förfall kan vi se hur språket har förändrats och med språket tänkandet. Med hjälp av ord som produktionsfaktorer och rester/ material ifråga om aborterade människofoster har människan abstraherats till en nivå där hon blivit tillräckligt etiskt neutral (depersonaliserad) för att så ”beställd” kunna kalkyleras och manipuleras. Liksom människan beställer energi från naturen ser vi så hur den moderna vetenskapen beställer botemedel mot sjukdomar från mänskliga embryon, försöksdjur och kroppar av döda människor. Samma förhållande råder mellan teknologin och den moderna ekonomin. Då företagen i sin inbördes konkurrens är beroende av ny teknisk utveckling beställer man idag den ”spjutspetskompetens” vilken man kallar ”human kapital”. Ett annat exempel på detta objektspråk är ordet arbetskraft som kan ta formen av människor eller maskiner och där den förra i många fall är konvertibel mot den senare och alltså kan bytas ut för uppnåendet högre effektivitet. T.om. den mänskliga döden har i denna kultur blivit en opersonlig kvantitativ enhet i t.ex. statistiken över årets trafikoffer. Enligt Schmitt är katolicismen väsensskild detta monstrum. Katolicismen bejakar livet, andligheten och människans högre förmågor, teknologin (i form av kapitalism, teknokrati etc) förnekar livsprincipen, andligheten och bejakar blott människans lägsta instinkter, hennes mest primitiva och djuriska sida.

Carl Schmitt

Ifråga om demokratin skiljer Carl Schmitt denna från liberalismen. Den liberala och representativa demokratin (som vi t.ex. har i Sverige idag) representerar inte den demokratiska substansen hos folket utan utgör en kvantitativ kopia av folkets numeriska värde. De verkligt folkliga och representativa elementen undermineras av teknokratisk byråkrati och partiernas opportunism, politiska korrekthet och strävan efter röstmaximering. Den kvalitativa folkviljan, vad folk i Sverige idag t.ex. i själva verket tycker om muslimsk massinvandring, får inte ens föras fram utan att den som gjorde det utsätts för politisk kastrering.
Schmitt vände sig mot sekulariseringen och liberalismen som han menade orsakade att lag ersattes med politisk makt, lojalitet med kalkyler, sanning med en politisk korrekthet och stora delar av kristendomen med pacifism. Istället för den traditionella uppdelningen mellan gott och ont, delades verkligheten in i nytta och onytta, i vad som kan beräknas kvantitativt, massproduceras och säljas.

Ernst Jüngers bror, Friedrich Georg Jünger ser i den moderna tekniken den antika mytologiska kampen mellan gudarna och titanerna. I verken Griechische Goetter, Die Titanen och Griechische Mythen menar Juenger att teknologin har sitt ursprung i titanernas universum och att antikens greker trodde att ju mer människan skapade ny teknik desto större blev avståndet mellan dem själva och gudarna. Människans beroende av gudarna i antik mytologi ser vi bl.a. i Odyssén där den högmodige Odyssevs glömmer att tacka guden Poseidon för segern i Troja. Poseidon dömer honom att aldrig komma hem till sitt rike tills han gjort bot och funnit vishet. Det han skulle lära sig på sin resa var: utan gudarna är människan ingenting. Människan skildras således här som totalt beroende av makter hon ej kan kontrollera själv, något som kan jämföras med titanernas vilja till teknologiskt världsherravälde i den moderna eran. De moderna titanernas kult av det teknologiska kan idag enligt Jünger förnimmas i den modernistiska smaken för det kolossala och storskaliga liksom i frånvaron av harmoni, skönhet och proportion. Denna estetetik i form av gigantiska huskomplex, varuhus, köpcentrum, parkeringshus och industrianläggningar kan jämföras med det gamla bondesamhällets småskaliga konst och kultur.

De nationella revolutionärerna i Tyskland fick inte pröva sina politiska idéer. Istället för en naturlig aristokrati där de högre styr de lägre mot kultur, andlighet och frihet, tog andra element över i Tyskland på bekostnad av genuin Tysk kultur och sed. Det är en tragedi att de nationella revolutionärerna inte lyckades ta makten, det är en tragedi att Tyskland inte vann kriget. Vad vi har fått är den Europeiska civilisationens utbyte mot amerikanism och liberalism, en självhatande västerlänning som tycks vara patologiskt rädd för sin egen religion och nationella identitet.

Mot slutet av sitt liv sa Heidegger: Endast Gud kan rädda oss!

Martin Heidegger, en av de främsta (om inte den främste) filosoferna under 1900-talet. Hans verk: Zein und Zeit – Varat och Tiden har fortfarande en dominerande ställning på många filosofiska fakulteter i Europa.

Fallet Tibet och rätten till differens

nonconformiste — Thu, 03 Jul 2008 10:26:01 +0000

I vissa brev, liksom i privata diskussioner med meningsfränder, har det framkommit en del oklarheter och missförstånd angående min syntes av libertarianism och identitär filosofi, av imperialism och decentralism, av etnopluralism och rätten till skillnad (där rätten till skillnad eller differens även måste innebära en rätt till hierarkiskt tänkande om etniciteter). Inom normativ filosofi testar man sina moraliska intuitioner genom hypotetiska prövningar. Om någon försvarar hedonistisk handlingsutilitarism, kan man pröva denna “ism” genom att tänka sig teorins konsekvenser på t.ex. slaveri, våldtäkter, barmhärtighetsmord, aborter och dödsstraff. Då den hedonistiska handlingsutlitarismen innebär att vi bör maximera (optimera) mängden lust i Universum i både tid och rum, måste man även föreställa sig (så bra det nu går) de långsiktiga effekterna. Jag håller nu inte med den hedonistiska handlingsutlitarismen, men använder den som exempel.

Om vi tar något så motbjudande som en gruppvåldtäkt väger den hedonistiska handlingsutilitaristen flickans lidande mot männens njutning och drar en temporär slutsats att våldtäkten kan ha inneburit mer lust över lidande och alltså, i detta led, är bra. Däremot tänker man sig att de långsiktiga konsekvenserna av en rättsordning som tolererar liknande brott leder till mer lidande över lust långsiktigt, varför även denna våldtäkt är felaktig. Min invändning mot det senare argumentet är att man kan mörka vissa våldtäkter och på så vis optimera mängden lust över lidande. Alltså, man bör förbjuda våldtäkter och t.om. bestraffa dem hårt, men vissa våldtäkter som inte når samhällets kännedom (bara männen och flickan känner till dem) kan fortfarande vara moraliskt riktiga enligt en konsekvent hedonistisk utilitarism.

Jag själv anser att den hedonistiska utilitarismen bör avvisas då den inte överensstämmer med mina moraliska intuitioner. Jag är kristen och finner en motsvarighet till den kristna etiken i ett försvar av en naturrättslig moral som ser människan som bärare av omistliga rättigheter. Jag kan motivera dessa rättigheter teologiskt, då Gud har skapat människan fri, gett henne livets gåva och där ingen människa äger en rätt att beröva henne detta liv eller inskränka denna frihet (sålänge hon själv inte missbrukar samma liv och frihet mot skapelsens ordning). Om friheten leder till miljöförstöring eller till att hon vill förslava någon annan människa, har man rätten att hindra henne i detta då hennes egen rätt är beroende av att hon respekterar andra personers rättigheter. Man behöver nu inte vara kristen för att tro på en naturrättslig filosofi. Man kan se att den intuitivt är rätt genom att pröva den mot bakgrund av hypotetiska exempel. Ingen våldtäkt kan vara moraliskt försvarbar då flickan alltid är bärare av en rätt till liv och frihet. Ingen har därför rätt att tvinga henne till något som går emot hennes egen vilja. Och det oavsett mängden lust över lidande och oavsett om hon lurats till liknande gärningar. Friheten förutsätter nämligen även sanning och korrekt information.

Om vi går över till metapolitiken fördes nyligen en intressant diskussion på webblogg Oskorei om fallet Tibet. Tibetanernas öde efter den kinesiska (kanske bättre att säga kommunistiska) invasionen rymmer både etniska, statsrättsliga, historiska och moraliska aspekter. Det är viktigt att här se ett mönster där de moraliska och metapolitiska normerna och principerna överensstämmer med varandra. Jag hävdar att min egen metapolitiska position och moral gör detta.

Från etnisk/identitär synvinkel är tibetanerna att betrakta som en egen etnicitet, om än nära släkt med hankineserna. De har en unik religiös och kulturell identitet (diamantfarkosten – den tibetanska buddhismen som dessutom är mycket mer traditionell än t.ex. zenbuddhismen), ett eget språk och har tusenåriga rötter i förhållande till den region som kallas Tibet. Från identitär synvinkel äger de redan mot denna bakgrund “rätt till skillnad”. Det spelar här ingen roll om vad man anser om deras kultur, deras religion och deras historia. Man kan tycka illa om den eller anse att den är vacker och högtstående (jag själv anser det senare). Tibetanerna äger oavsett vad maoister och marxister än må anse, rätten till sin egen etniska, religiösa och nationella identitet. Om någon vill beröva dem denna identitet, förstöra deras religion, kultur eller låta ockupera deras land med främlingar, äger de en rätt till motstånd.

Nu är Kina i färd med att etniskt fördriva och tvångsabortera (man tvingar kvinnor till abort och steriliseringar) tibetanerna från derar eget land. Jag citerar ett bra svar från signaturen Mirco Cro Cop på tråden till Oskoreis inlägg:

“*Det finns ca 6 miljoner tibetaner vilkas språk, religion och levnadssätt skiljer sig fullständigt från kinesernas. Inflyttning av 7,5 miljoner kineser har förvandlat dessa tibetaner till minoritet i sitt eget land.

*1,2 miljoner tibetaner har dött som följd av Kinas ockupation av svält, i fångläger, genom avrättning och tortyr mm.

* Tibetaner arresteras och torteras för att de demonstrerat mot Kinas ockupation. Det är t.o.m straffbart att inneha foton med Dalai Lama.

*Mer än sex tusen kloster, tempel och religiösa platser har förstörts och Tibets heliga klenoder har spritts på den internationella marknaden.

*Högre religiös utbildning och studier av buddhism är förbjudet. Dagens “religionsfrihet” används enbart som en fasad för propaganda och som turist attraktion. Den nya politiken hävdar att “buddhismen måste anpassas efter socialismen”.

*Politisk omskolning genomförd av de kinesiska myndigheterna i munk och nunne kloster över hela Tibet har resulterat i massuteslutning, fängslande och död.

*Nya åtgärder har vidtagits för att inskränka på användandet av det tibetanska språket i skolorna. Tibetanskaspråkiga skolor har stängts.

* Miljöförstöringen i Tibet innebär en risk för en ekologisk katastrof. Utsläpp, kalhuggning och vårdslös hantering av radioaktivt avfall
påverkar hela världen.

*Tibetanska kvinnor har tvingats till abort och sterilisering.

Källor:
Internationella förbundet
Amnesty international
Tibetanska exilregeringen
Internationella juristkommisionen”

Bonde i Tibet: Äger rätt till 100% identitet med sin etnicitet, nation och kultur

Vi ser således att Oskoreis tes i artikeln, där han som jag argumenterar från identitär filosofi, stämmer: Tibetanerna byts ut etniskt. Och då det etniska är värdefullt att bevara i namnet av pluralism och identitet, innebär detta en tragedi, inte bara för tibetanerna utan för hela världen som går miste om en unik och traditionell högkultur. Man kränker deras rätt till skillnad och man använder massinvandring som medel för ersätta den tibetanska kulturen och det tibetanska folket med en främmande kultur och ett främmande folkslag. Därför stöder vi tibetanernas rätt.

Vi kan nu föra samman denna metapolitiska position med den naturrättsliga moralen som jag försvarade ovan och här se hur rätten till skillnad på en etnisk och nationell nivå, motsvaras av rätten till skillnad på en personlig och moralisk. Alla människor äger rätten till liv och frihet. De äger därför en rätt att söka och leva efter sin nationella identitet bäst de vill. Som person är människan historisk, social och etisk. Hennes historia inbegriper tidigare släkten och arvet från fäder. Hennes sociala natur gör henne till en samhällsmedlem som relaterar till andra genom ett språk (där språket i sig är ett medel för det sociala livet). Hennes frihet gör henne moralisk då hon hålls ansvarig för sina handlingar. Hon är en handlande agent och därför ett rättssubjekt som hålls personligen ansvarig inför samhället. Tibetanerna äger således både metapolitiskt och moraliskt rätt till frihet från tvång, rätt till etnisk och kulturell identitet och därmed rätt till både etnisk och politisk skillnad gentemot hankineserna som etnicitet och Kina som kulturell och politisk makt. De äger därför den moraliska och politiska rätten att repatriera kineserna från Tibet till Kina och re-intronisera Dalai Lama som statschef. På motsvarande vis gjorde indierna rätt när de ville få bort engelsmännen från Indien och liksom Gandhi var en “anark” i relation till det Brittiska Imperiet, är Dalai Lama en “anark” i relation till Kina. Med anark menar jag i första hand en fri ande som söker leva efter högre principer och en högre rätt än den som forceras av någon annan. Detta innebär inte att man inte lyssnar till en auktoritet. Det innebär istället att, om man följer en auktoritet, gör man det i frihet och i medvetenhet om att den är av godo och inte enbart för att den är en auktoritet. Man följer den således i frihet.

Tibetansk munk: äger större rätt till Tibet än de kinesiska främlingarna

Mitt försvar för imperium och decentralism bygger på samma frihetliga och identitära filosofi. De regioner och delstater som ingår i ett imperium bör/måste anslutas frivilligt och inte genom tvång. De inser fördelen med att tillhöra en imperial struktur då de förenas med ett gemensamt försvar mot en politisk fiende, på samma grund som de kristna korsfararna av olika nationalitet förenades i kampen mot den militanta islamismen som ockuperade och vanhelgade kristna platser och dödade kristna lekmän. I Tibets fall hade landet inga andra historiska fiender än just Kina. För 1500 år sedan utkämpade tibetanerna ett självständighetskrig mot Kina som kom att pågå i över 200 år. Efter kriget, år 821, skrev båda parter under ett fredsavtal som än idag finns att beskåda på tre stenpelare framför Jokhangkatedralen i Lhasa. Enligt fredsavtalet är Tibet ett självständigt land från Kina och har så varit mellan 821 och 1949, alltså även under den era då mongolerna erövrade Kina och slöt ett förbund med Tibet och där Tibet i utbyte mot andlig och moralisk vägledning skulle få relativ autonomi, självständighet, förutsatt att man dessutom erkände sin lojalitet till Mongoliet. Förbundet kom att kallas Cho-Yon. Samma relativa autonomi fick Tibet när Dalai Lama slöt ett liknande förbund med Manchuriet som varade mellan 1639 och 1911. Mellan 1911 och 1949 var således Tibet att betrakta som en helt självständig stat, styrd av Dalai Lama, men p.g.a. sin begränsade försvarskapacitet en lätt måltavla för Kinas intresse av expansion. Om Tibet redan varit en kinesisk provins hade inte Kina behövt gå in i landet, systematiskt avrätta tusentals tibetanska munkar och nunnor, våldföra sig på civilbefolkningen och sätta deras statschef, Dalai Lama, i husarrest. Men det var alltså så man gjorde och det i namnet av kommunism.

I konsekvensens namn leder min egen teori till ett försvar för tjetjenernas rätt till självständighet, kurdernas rätt till frihet från Iran, Irak och Turkiet, palestiniernas rätt till ett eget land och full autonomi från Israel, samernas rätt till autonomi, indianernas rätt till skogar och tyskarnas rätt i delar av Polen att tillhöra Tyskland.

Om sedan vissa folkslag anser att deras egen etnicitet är högre än andra etniciteter, som t.ex. japanerna anser att de är bättre än kineserna och vice versa, spelar ju detta ingen roll sålänge der respekterar varandras rätt till skillnad och frihet. Jag själv anser att den traditionella Europeiska civilisationen var den mest högtstående, men respekterar givetvis andra folkslags rätt till frihet och oberoende enligt den kultur som passar deras egen etnicitet.

Kommunismen är en universalistisk ideologi som, tillsammans med kulturmarxismen, måste kritiseras intellektuellt och krossas politiskt för att rädda den etniska pluralismen och världens traditionella kulturer!

Dalai Lama: Traditionalist, värdekonservativ och anark.

Påvens ”traditionalism” och uttalande mot massinvandring

nonconformiste — Thu, 03 Jul 2008 10:23:58 +0000

Först lite om den ortodoxa kyrkans lära om kärlek, vrede och krig.

Mot bakgrund av en del diskussioner här på motpol den senaste tiden tvingas jag markera det självklara att kristendomen inte är en politisk institution, även om den kristna tron och sedesläran (moralen) givetvis berör politiken. Att den kristna kyrkan därför inte har en materialistisk-biologisk teori om raser eller etniciteter är då inte särskilt märkligt. Det är faktiskt bra.

Däremot har man både i den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan en morallära. En morallära grundad på ett annat begrepp som ofta missförstås i modern tid (och endast i modern tid) då det tolkas profan-humanistiskt, nämligen kärleken. När Kristus förklarar det högsta budet i lagen säger Han: Du skall älska Herren din Gud hela ditt hjärta, av all din kraft och av hela ditt förstånd…och Du skall älska din nästa som dig själv.

Vad är då kärleken? Låt mig börja med att förvåna läsaren med att kyrkofäderna härledde såväl det andliga kriget mot laster (en last är det som hindrar människans andliga och materiella förverkligande), som det materiella kriget mot världsliga fiender ur kärleksbudskapet. Enligt Helige Kyrillos saknar du nämligen kärlek till din nästa och till ditt land om du inte offrar allt för landets försvar mot fiender och dem som vill förgöra landet. Märk väl att han samtidigt försvarar den inre striden inom människan mot laster som hotar att förgöra hennes själ och hennes inre frid. Han och andra kyrkofäder angriper t.ex. vreden, vitium irae, som en last som hotar att förgöra människan innifrån, som förmörkar sinnet och leder till oförmåga att se sin nästa som en person och respektera hennes värdighet. Hatet ser bara fienden, inte personen, medan kärleken just ser sanningen att alla människor är personer och som sådana har potential både till det rätta och till det orättfärdiga och att det därför finns moraliska fördömen bland alla folk, föredömen som vi kan och bör respektera. Ett sådant föredöme i modern tid är t.ex. Israel Shamir. En kristen soldat dödar fiender som angriper hans land, inte i vrede mot fienderna, utan i kärlek till landet och sitt folk. På traditionella ortodoxa ikoner över krigarhelgon skildrar man ofta krigaren med en kärleksfull och öm blick. Likaså ser man ibland traditionella ikoner av Ärkeängeln Mikael som förgör Lucifer en kärleksfull blick mot sin fiende.

I kärleken finns ett naturligt överläge. Den som kan hålla tillbaka vreden och behärska sig och älska sin fiende samtidigt som han bekämpas, har redan vunnit den första segern att inte låta fienden förstöra den inre friden. Endast en själsligt störd person dödar för att tillfredsställa sin vredes begär. Vreden hör till hatet och hatet är inte kärlekens motsats, utan avsaknaden av kärlek. Där kärlek inte finns, finns inte nåd och mänsklighet, inte sanning och inte Gudsfruktan.

Och från denna punkt vill jag diskutera lite kring påven Benedictus XVI. Det hela rör ett nytt dokument från kongregationen för tro och sedesfrågor om att klargöra den katolska uppfattningen om kyrkan. Låt oss här se tillbaka lite kort på det andra Vatikankonciliet (1962-65) och dokumenten Lumen Gentium, Gaudium et Spes och Dignitatis Humanae Personae Afflicta. Dessa dokument har varit föremål för stora stridigheter inom den katolska kyrkan, orsakat schismer och onödiga konflikter. Dokumenten innehåller nämligen tvetydigheter om den katolska doktrinen. En sådan tvetydighet var att man menade att den sanna kyrkan subsistet in (en dålig översättning till svenska är: finns) i den katolska kyrkan. Om nu den sanna kyrkan ”finns” i den katolska kyrkan kan man ju även lätt tro att den även kan “finnas” i t.ex. protestantiska kyrkor. Så tolkade modernisterna det hela. Traditionalisterna bara grät.

Förr sa man inte så i den romerska kyrkan. Då sa man att den sanna kyrkan est (är) den katolska kyrkan. Det senare är onekligen mindre vagt formulerat. Det som har hänt nu är alltså att påve Benedictus XVI förklarat att subsitet in skall tolkas som est och att andra kyrkor inte är sanna kyrkor lika fullt som den katolska. Traditionalisterna jublar!

Dokumentet förklarar vidare att närmast sanningen kommer de ortodoxa kyrkorna som har giltiga sakrament (tack för det) och längst ut kommer de protestantiska kyrkorna som enligt dokumentet inte ens kan räknas som kyrkor. Modernisterna gnisslar tänder.

Den andra goda nyheten för traditionella katoliker är att påve Benedictus XVI givit sitt tillstånd att fira den traditionella romerska mässan över hela kyrkan. Och detta är mycket viktigt för den som känner till vad den traditionella mässan är. Först måste jag säga att den ortodoxa kyrkan räknar den traditionella romerska riten som ortodox även om man tycker att den är lite väl kort i vissa delar. Den ortodoxa kyrkans bysantiska rit är längre och bättre bevarad än den traditionella romerska.

Den ortodoxa, bysantinska riten.

Men den traditionella romerska vilar på en gammal tradition som alltså är fullt autentisk och ursprungligen ortodox (den romerska kyrkan var ortodox under det första milleniet e Kr). Såsom traditionell rit har den även beskyllts för att vara “reaktionär”, “högerextremistisk”, “antisemitisk”. “odemokratisk” och…ja alla fula ord den moderna civilisationen kan komma på.

Den gamla romerska mässordningen (även, men felaktigt, kallad för den tridentinska mässan)

Den judiska gruppen ADL har t.ex. anklagat detta 1700 år gamla kanon för antisemitism då den gamla ritens långfredagsgudtjänst innehåller en bön om judarnas omvändelse till sanningen och en bön för att de må få förlåtelse för att ha tagit avstånd från Messias. Den traditionella kristna synen är ju som bekant att det judiska folket är särskilt skyldiga till Kristi korsfästelse, men att de kan få förlåtelse om de omvänder sig. Och detta retar gallfeber på ADL. Det retar även gallfeber på pingstvänner och bibelfundamentalister i USA. Mot dessa gruppers anklagelse om antisemitism har den romersk-katolska kyrkan svarat att det vore antisemitism att inte be för deras omvändelse. Varför skall man utlämna en grupp människor från Guds nåd och barmhärtighet?

Det sista uttalandet som väckt stor diskussion är påvens Benedictus uttalande på 50 årsdagen av Romfördraget (som grundade EG) då han säger: ”Om man ser på saken från demografins synvinkel måste man tyvärr notera att Europa verkar gå en väg som skulle kunna leda till att kontinenten helt försvinner ur historien.” Märk ordet demografisk som här närmast betyder befolkningsmässig. Citatet kan inte missförstås då påven givetvis talar om den muslimska massinvandringen till Europa och sätter denna massinvandring i relation till de låga födelsetalen bland etniska européer och förintelsen av européer på våra abortkliniker.

Låt mig avslutningsvis kommentera att jag som ortodox givetvis ser den ortodoxa kyrkan som den kyrka som är den sanna kyrkan, men att det är glädjande för mig att den romerska kyrkan nu tycks gå åt det traditionella, ortodoxa, hållet. Vad gäller massinvandringen till Europa så grundas ju denna på en falsk kärlekslära som är likgiltig till europeisk kultur och etnicitet, samtidigt som den tycks vila på en fetichism för allt som är okristet, främmande och degenererat. Detta är en falsk kärlek. Den sanna kärleken till andra människor som lider nöd är att hjälpa dem utifrån och i deras egna kulturer och inte integrera dem i en annan kultur. Kärleken till sin nästa innebär självklart inte att någon, vare sig flyktingar eller européer, måste ge upp sin identitet och sitt kulturarv.

Dialektiken och sökandet efter autenticitet

nonconformiste — Thu, 03 Jul 2008 10:20:55 +0000

Dialektiken har skrivit ett nytt inlägg som svar på Oskoreis svar på “Nationakonservativa sabbar västmarxismens rykte”. Jag tänker här inte gå i polemik mot dialektiken då detta redan gjorts och faktiskt är kontraproduktivt. Istället tar jag upp sakfrågorna.

Dialektiken skriver:

“Vad som fortfarande återstår är att jag, min familj och mina jämnåriga, har vaknat till liv i ett samhälle där vi visserligen besitter medlen att reproducera oss för industrins behov av arbetskraft, men där vi ändå i slutänden inte finns till för att tillfredsställa våra egna mänskliga behov, realisera vår mänsklighet. Vi är berövade vår mänsklighet. Kort och gott: Vi är fortfarande alienerade och har till alternativ antingen att stoppa huvudet i sanden genom att etablera en “heder” för arbetstvånget, klassamhället, socialstaten, kulturen, eller att försöka etalbera en annan “heder”, som innebär en heder för det genuint mänskliga, människans fria utveckling bortom det alienerade samhället och den alienerade kulturen.”

Dialektiken uttrycker här något som många traditionalister och andra inom vår tankesfär delar, nämligen det kapitalistiska samhället och det tillväxtorienterade system vi lever i och som orsakar alienering till tillvarons och kulturens djupare värden. Samma intuition ligger till grund för traditionalisten René Guenons “Kritik av den moderna världen” och “Kvantitetens herravälde”, liksom Julius Evolas “Revolt mot den moderna världen” (boken är ett svar på Guenons Kritik, men vill skärpa kritiken mot bakgrund av en revolutionär anda), ”Människan bland ruinerna”, Carl Schmitts (Romersk katolicism och formen av det Politiska), (Det politskas koncept), Martin Heideggers (Varat och tiden och brev om humanismen), för att bara nämna några. Här finns en väsentlig skillnad mellan den klassiska marxismens förståelse och traditionalismen i Evolas, Donoso Cortés, de Maistres, Guenons och Schuons tappning då de senare även ser marxismen som en del av det moderna projekt som orsakat det kvantitativas tyrranni i den moderna människans liv – ett liv som därför förlorat autentitcitet, mening och värde. Till skillnad från marxistisk teori ser de nämligen grundproblemet i själva modernismen och modernismens förnekelse av den traditionella världsbilden enligt vilken människan uppfattades i relation till ett arv, en andlig tradition och en organisk kultur i samklang med naturen och årstidernas växlingar.

Den moderna världen har fört människan bort från det traditionella livet där människan utvecklade lokala och organiska kulturer och gemenskaper, till att bejaka en hedonistik kultur där hon i brist på autentisk existens bedövar sin ande genom konsumtion av underhållning, droger, sex och spel. Denna konsumtion förutsätter en stegrande produktion av nya stimulantia, av nya medel för en allt mer krävande individ vars liv reducerats till en vegetativ existens, en existens som för många inte är mer seriös än sportbilagan på någon av våra veckotidningar. Denna cykel av nyproduktion, stegrande konsumtion och behov är grunden för kapitalismen då systemet har ett behov av köpkraftiga konsumenter vilka får både köpkraft och upptäcker nya stimuli i och av samma system. Kulturen, religionen, livet, naturen och människan själv reduceras här till medel för ökad tillväxt. De reduceras till en nivå där de förlorar egenvärde och istället värderas utifrån ett nytt tänkande där åsikter, idéer, värderingar och kulturella verk får ett nytt värde utifrån den gemensamma nämnarens ideal, som är massproduktionens ideal och som innebär att det som kan produceras en masse och mest effektivt är det som skall produceras, och det som täcker de behov som är gemensamma för störst möjliga kvantitet människor är det som bör produceras.

José Ortega y Gasset använder den generiska termen massmänniska om den varelse som här sett dagens ljus. Massmänniskan känner ingen klass och är gränslös vad gäller den etik och kultur som en gång var Europas. Hon ställer krav, men känner få förpliktelser. Hon är kulturellt utanför och uppfattar sig som obunden av sin egen historia och ser sig själv som kulmen på utvecklingens trappa. Massmänniskan finns i alla klasser, även bland de besuttna, på samma sätt som traditionalisten och nationalisten idag ofta kan återfinnas bland proletariatet. Klassbegreppet har således förlorat en del av sin ursprungliga innebörd. Traditionalisten värderar ofta den traditionella människan oavsett om hon återfinns bland bönder eller de besuttna. Autentisk kultur känner inga klasser, autenticitet förutsätter inget klassbegrepp. Tänkandet kring olika klasser är en del av den modernism som måste övervinnas.

Karl Marx själv trodde på kvantitetens segrar. Feodalismen övervanns för att bourgeoisin var rikare, mer effektiv och kunde utvinna mer, proletariatet måste segra för att de var fler och starkare. Utilitarismen som gör värde till något kvantifierbart blev därför och som Hegel skrev, upplysningens etik. Och i dess hedonistiska form har marxister som Torbjörn Tännsjö i Sverige idag funnit rätt och fel: lusten skall optimeras och fördelas i samhället. Och här finns inget högt eller lågt, vi kan nöja oss med masskultur om den gagnar oss, men i jämlikhetens namn skall vi fördela den så att den kommer alla till del. Tage Lindbom som på sin tid var marxist skrev följande efter sin andliga omvändelse:

“Karl Marx, hatets profet, ansåg sig veta att hans proletariat skulle segra i det sista historiska klasskampsdramat. Hans ansåg sig veta det framförallt därför att han klarare än någon av sina samtida såg det kvantitativas oundvikliga segrar. Den borgerliga utlitarismen (nyttomaximering, min kommentar) drevs till sin fulländning av socialismens störste teoretiker. Och just därigenom att den samhälleliga utvecklingen för Marx var en oavbruten process av strider, fick det kvantitativa för honom sin betydelse som segerns främsta garant. Ty industrialismen måste segra, därför att den producerade mera, fortare, billigare. Proletariatet måste segra därför att det växte till att bli den stora massan av samhällets medborgare, inför vilken det lilla fåtalet exploatörer till slut måste duka under. Kvantiteten blev framstegets signatur, liksom de ekonomiska klassernas hatfyllda strider var historiens drivmedel.”

Oavsett om marxismen förenas med hedonism eller inte och oavsett uttolkare, är den en del av det moderna projektet och en del av samma materialistiska tänkande om världen som kapitalismen – ett tänkande som “missar” målet då den ej tillräckligt tar hänsyn till människans andlighet, frihet och förmåga att höja sig över de ekonomiska faktorerna och uppleva autenticitet.

Vi som är traditionella kristna når mening, värde och syfte genom Gud, en mening och ett syfte utfrån vilka vi finner oss själva, vår autenticitet genom ett högre Vara. Existentiellt förstår vi varifrån vi kommer och vart vi är på väg, det finns en karta, en orientering och begrepp som hjälper oss att relatera till världen och andra människor. Då “östmarxisterna” försökte beröva människorna religionen, berövade de även grunden för autenticitet i deras liv.

Tradition, nationell identitet och gemenskap skapade Europa och om vi skall återerövra Europa måste vi återgå till dessa värden.

Dialektiken skriver sedan:

“Vad jag tvivlar på beträffande motpol.nu som alternativ för oss proletärer är att man överhuvutaget inte uppfattar arbetstvånget som något problem, och håller kvar vid privategendomen som önskvärt produktionsförhållande, trots att det uppenbarligen leder till att människan berövas rätten till sitt liv. I dagens samhälle är människan tvungen att arbeta mer än hon behöver för att överleva och känner inga andra värden än penningen.”

Återigen håller jag med dialektiken, men har svårt att se hur ett lika materialistiskt system som marxismen skulle kunna skänka människan andra värden än dem kapitalismen förser henne med. Problemet är inte arbetet i sig, då arbete är en naturlig del av människans liv då hon är skapad ut operetur – för att arbeta. Arbete förstås här i vidaste mening som att man arbetar även då man lagar sin mat, bäddar sin säng, håller sig ren och inte enbart samlar värden för överlevnad och konsumtion. Problemet är istället att arbetet förlorat sin helgd för människans existens och blivit allt mer differentierat (något som Marx även skrev om). Då människan i det traditionella samhället var självförsörjande i stora familjebildningar där hon både reparerade sina redskap, avlade sin mat, slaktade den och tillagade den, har dessa arbetssysslor idag fördelats på olika instanser i det moderna samhället. Men differentieringen har gått så långt att människan själv inte längre har överblick över hela produktionskedjan och ej heller kan relatera lika självklart som förut, till de mekanismer som styr produktionen av ny apparatur. Få om inte ingen känner idag till allt om alla tekniska delar i samma bil eller dator. Privategendomen är inte heller den ett grundproblem efter att man väl en gång gjort arbetarna delaktiga av vinsten på företaget såsom delägare. Korporatismen ger arbetarna del av makten över produktionen och de kan därför själva påverka utsträckningen och innehållet i det som produceras. På så sätt riskerar de ej att förslavas av en stat som äger produktionsmedlen eller en kapitalstark överklass som har monopol på vinsten. Korporatismen undanröjer på så sätt penningens slaveri, men man undanröjer även statligt överförmynderi. Korporatismen ser arbetaren som mogen att själv äga och ger henne den makt som ägandet innebär.

Dialektiken skriver sedan:

“Var skall vi då söka den nya heder, som inte innebär människans heder inför något externt som hon sedan offrar sig för (samhälle, kultur, klass)? Skall vi söka den i liberalismens vetenskapliga objektivitet? Nej, där offrar hon sig för penningen… Skall vi då söka den i statssocialismen? Nej, där offrar hon sig för samhället. Skall vi då söka den i den konservativa ideal om moral? Nej, där offrar hon sig för quasifeodala övervintrande lika alienerande och externa kulturer.”

Om det är quasifeodala, övervintrande lika alienerande och externa kulturer som är alternativet till en från statssocialism alienerad nyvänster med rötter i den för Europa främmande sekt som grundade Kritisk Teori, är valet självklart för den som känner till den senare skolans förödelse för den civilisation som en gång kunde kallas Europa.

Den tredje segrarmakten och grundandet av staten Israel

nonconformiste — Thu, 03 Jul 2008 10:18:57 +0000

Någon lär ha sagt att antisemitism brukade åsyfta någon som ej tyckte om judar, medan det idag betecknar någon som judarna inte tycker om. Man kan även konstatera att araber är ett semitiskt folkslag. Ändå brukar just araber i allmänhet och muslimer i synnerhet (en del araber är kristna) beskyllas för antisemitism. Antisemitism är idag mer en stigmatisering än en beteckning på en faktiskt hållning. Att beskylla någon för att vara antisemit är detsamma som att säga att personen inte är att lita på, har onda avsikter och definitivt inte skall ha rätten att inneha någon politisk, social eller moralisk ställning i samhället. Det är därför av största vikt att förstå hur ordet används och vilka som har makten att fälla beskyllningen? Det är även klart att den grupp som du ej får kritisera i ett samhälle, även är den grupp som har den verkliga makten. I vilken stat som helst, vill de verkliga makthavarna i form av oligarker, statsmän och andra ej bli utsatta för kritik. Det är ingen skillnad på våra moderna Västerländska demokratier, eftersom den reella makten inte ligger hos de “folkvalda” utan hos dem som styr den politiska dagordningen och den politiska diskursen. Denna diskurs tolererar inte “antisemitism”, “främlingsfientlighet” och kritik av multikulti. Den är låst i förutbestämda positioner, positioner som inte får granskas kritiskt utan mera verkar som bakomliggande dogmatik. De som således kontrollerar denna diskurs är de verkliga makthavarna eftersom de har makten över tankens redskap, vårt språk och våra begrepp. Och de som styr denna diskurs är just de som har mest att tjäna på att “antisemitism” (enligt deras definition) och mångkultur inte belyses från fler vinklar än en. -

1945 är för Europa vad år 70 är för judarna. År 70 förstörde romerska soldater templet i Jerusalem och judarna skingrades i diasporan (ordagrant: förskingringen), d.v.s. i länder där majoriteten av befolkningen utgörs av icke-judar, goyim eller hedningar. Judarna förlorade sitt land och blev främlingar i världen. Deras långa historia och etniska grupptillhörighet är i sig beundransvärd. Då andra folk förlorar sitt land eller ett område att leva på, sker normalt, även om det ibland tar mycket lång tid, en assimilering till den befolkning som är i majoritet och deras kultur. I själva verket är det endast en liten del judar som från år 70 tills idag assimilerat sig fullt ut i andra nationer. Att vi har ett judiskt folk idag beror mer än något annat på judarnas (den judiska majoritetens) känsla och lojalitet till sitt etniska ursprung, en lojalitet som kan härledas till en distinktion mellan de själva och “de andra”. Från 1945 lever europén i en en andlig, kulturell och moralisk diaspora där hon förvägras att moraliskt och kulturellt värna om sin egen etnicitet och kultur. Europa har tillfallit “mänskligheten” och ingen har längre en större rätt än någon annan att kalla sig fransk, tysk eller svensk. 1945 är även det magiska årtal då sionismen, d.v.s. den judiska nationalismen, segrade. Tre år senare bildades staten Israel. Judarna fick här en unik möjlighet gå ut ur diasporan och bilda en egen nation efter nästan 2000 år.

Samtidigt som israelerna efter den 15 maj 1948 (då staten bildades) etniskt rensat ut ca 800 000 palestinier från deras ursprungliga hemland och därmed eftersträvat något som i sig går helt emot 1945 års stora ideal om “att det aldrig får hända igen”, har judar som bor i diasporan ofta varit både anhängare av idén om en judisk stat, parallellt med att de varit för fri massinvandring till Europa och övriga Västvärlden. I realiteten har man eftersträvat ett etniskt heterogent Europa, samtidigt som man eftersträvat ett etniskt homogent Israel. Givetvis låter retoriken annorlunda. Man hävdar att Israel är Mellanösterns enda demokrati och att det visst bor palestinier i Israel som har fullt medborgarskap. Men om man ser på deklarationen från 1948 säger den att Israel skall vara en judisk stat. Den säger inte, i likhet med andra deklarationer om statlig suveränitet, att staten skall vara blott oberoende och självständig, utan att den även skall vara: judisk. Om vi i Sverige skulle författa en deklaration som utfäste att Sverige skulle vara en etnisk “arisk” stat, skulle detta klinga politiskt inkorrekt och t.om. bigott i mångas öron. Men så är inte fallet med Västerlandets dåliga samvete till det judiska folket. Och det är samma samvete som leder oss ut i diasporan…vi har en evig skuld till alla folk och denna pliktar vi moraliskt genom vår etnicitet, vår kultur och vårt arv. Under de första fem deciennierna av 1900-talet finansierades den judiska kolonisationen av Palestina av WZO (World Zionist Organisation) och dess närstående fonder som JNF (Jewish National Fond), the Foundation Fond, Hemnutha, B´nai Brith m.f.l. Från och med 1948 ändras dessa organisationer från frivillig verksamhet till att inkorporeras i den nya statsbildningen och därmed orsaka en apartheidliknande separation inom Palestina för judar och icke-judar. På det område som Israel kom att överta efter två års expansion (1950) bodde 900 000 palestinier i ca 500 byar och städer som Tiberias, Safad, Nazareth, Shafa´Amr, Acre, Haifa, Jaffa, Lydda, Jerusalem, Majdal (Ashqelon), Isdud (Ashdod) och Beer Shaba. Av dessa palestinier stannade endast 150 000 inom den “gröna linjens gränser”, övriga flydde p.g.a. våld och hot om våld och har aldrig tillåtits återvända. Enligt en lista som sammanställts av Israeli League for Human and Civil Rights förstördes 385 av 500 palestinska byar mellan åren 1948-1950. Man kan fråga sig hur denna etniska rensning kunnat ske politiskt? -
Nyligen utkom en bok med titeln “The Israel Lobby” av John Mearsheimer och Stephen Walt som besvarar frågan. Boken analyserar lobbyns dominans över USA:s (och därmed FN:s) politik i mellanöstern. Den policy USA fick i mellanösternkonflikten har härifrån präglats av ett totalt och närmast okritiskt stöd till staten Israel under den retoriska rubriken att Israel skall sprida demokrati i mellanöstern. Författarna lyckas visa att den Israeliska lobbyn AIPAC inte endast lyckats bäst av alla lobbyorganisationer att driva igenom sin politik, utan att de även har gjort Israels världsbild i internationella frågor, till USA:s världsbild, liksom Israels problem till USA:s problem. Traditionell diplomati utgår snarare från det faktum att det finns flera intressen i en fråga och att man inte endast adopterar en annan nations perspektiv förbehållslöst, som fallet varit med just Israel. USA består av minoriteter från hela världen, men väljer således att prioritera en liten minoritets särintressen framför alla andra. Det är nu inte endast diplomatiskt stöd Israel tillhandahåller av USA, utan även ekonomiskt. Även här har AIPAC lyckats med något ingen annan lobbygrupp lyckats med. Från 1973 skänker USA staten Israel mer pengar än något annat land i världen och är även det land som fått mest pengar totalt av USA efter andra världskriget. Och detta är anmärkningsvärt om vi även beaktar Marshallhjälpen till det sönderbombade Tyskland efter 1945.

Varje år får Israel en femtedel av USA:s budget till utlandet, vilket motsvarar ca 3 000 000 000 dollar eller 500 dollar per israel och år. Detta stöd, skriver författarna, är särskilt anmärkningsvärt då Israel idag är en industrination med samma BNP som Spanien. Andra länder får statsstöd kvartalsvis, medan Israel får det i början av året och kan således tjäna ränta på pengarna. Andra mottagarländer har ofta stora krav på sig om hur pengarna används, medan Israel inte behöver redovisa vart pengarna går – vilket även gäller aktioner som strider mot USA:s officiella politik vad gäller illegala bosättningar. Utöver dessa bistånd har Israel fått ca 3 000 000 000 dollar för att utveckla egna vapensystem och har även och mot FN:s resolutioner utvecklat kärnvapen. Det senare lyckades man med eftersom USA gett Israel tillgång till information som man förvägrat att ge sina allierade inom NATO. -
USA har även lagt in sitt veto mot säkerhetsrådets kritik mot Israel (resolution 32), samtidigt som alla andra medlemmar av säkerhetsrådet röstade för resolutionen. USA hindrar även Arabnationernas förslag att ställa Israels kärnvapenarsenal under IAEA´s agenda. USA stöder Israels ansatser mot “terrorism” även i de fall det tveklöst är fråga om palestinisk motståndsrörelse på ockuperad mark.

Nationalismen i ortodoxa nationer

nonconformiste — Thu, 03 Jul 2008 10:16:31 +0000

Det är intressant att jämföra olika riktningar inom nationalismen och särskilt hur dessa uttrycker sig mot bakgrund av en nationell historia och kultur. Jag noterar särskilt skillnaden mellan de ortodoxt kristna nationernas nationella rörelser. Dessa är allmänt mycket måna om att betona deras ideologis förenlighet med kristen ortodoxism. I Ryssland ser vi detta samband i nästan samtliga partier och rörelser, alltfrån mer radikala grupper som NRE och nationalsocialister, till mer moderata tsarister och etnopluralister. Alla vill de knyta an till sin nations kristna historia och kultur. Givetvis finns det hedniska nationella rörelser i både Ryssland, Serbien, Rumänien och Grekland, men de har svårt att göra sig hörda bland det större antalet nationella och kristna partierna och rörelserna. Självklart kan man tolka detta på flera sätt. Jag själv har t.ex. svårt att se förenligheten hos vissa politiska partier med kristen ortodoxism. Om vi ser på de vita monarkisterna som övervintrade kommunismen i Frankrike (den ryska exilkyrkan) är ortodoxismen helt integrerad i den nationella identiteten. Det är enligt dem, omöjligt att vara rysk patriot och inte ortodox kristen. Ortodoxin är Rysslands andliga och kulturella idenitet…om man förlorar sin tro, förlorar man Ryssland. Dessa är inte mina ord, eller någon överdrift, utan hur dessa grupper faktiskt ser på sig själva. Den ryska nationalismen skiljer sig dessutom från t.ex. den svenska, då man har en äldre form av nationalism, även kallad imperial nationalism. Enligt denna är Ryssland ett fantastiskt land och en underbar kultur. Det är Rysslands nationella mission att därför sprida detta underbara till andra kulturer – och det gäller framförallt att sprida ortodoxin till andra folk. Detta har historiskt inneburit att man ofta välkomnar t.ex. kaukasiska småstater i Federationen. Kriget i Tjetjenien är en gammal kvarleva från 1800-talets imperie ideologi. I andra stater, som t.ex. Azerbadjan ser vi en etniskt kaukasisk befolkning men där många vill kalla sig ryssar och tillhör den rysk-ortodoxa kyrkan. Vitryssland är ett annat exempel på en rysk vänlig stat där flertalet medborgare känner ett släktskap med den ryska imperieidén – inte minst deras president Aleksander Lukasjenko. I Rumänien ser vi den ortodoxt kristna nationalismen representerad i Neo Dreapta som ständigt gör anspelningar på det kristna järngardet, eller Helige Ärkeängeln Mikaels legion. Här ser vi ortodoxa präster som marscherar tillsammans med soldater, lekfolk och partimedlemmar i gemensamma parader och som sjunger själamässor för Codreanu och fallna legionärer under ortodoxt nationella manifestationer och åminnelsedagar. I Serbien ser vi liknande ortodoxt kristna nationella grupper, monarkister och etnopluralister som försvarar idealet om en enad ortodox nation. Den traditionella Serbiska nationalflaggan har ofta ett kors med fyra C som betyder: Gud – förena alla serber.

Nu bör det givetvis påpekas att vi har givetvis har en svensk kristen nationalism. Vi har här både svensk-kyrkliga som vill ha tillbaka den gamla svenska psalmboken med deras svensk-patriotiska texter, romerska-katoliker som vill betona Sveriges katolksa medeltid och den Heliga Birgitta och den Helige Erik, och så några ortodoxt kristna som vill betona Helige Olof, och Heliga Anna – Sveriges första helgon. Men Sverige skiljer sig ändå markant från de nationella rörelser jag beskrev ovan i det att en förhållandevis stor grupp vill betona förkristen hedendom och symbolism. Man kan inte säga att hedendomen var starkare i Norden än i Ryssland, Serbien och Grekland - de var lika hedniska som vi var en gång i tiden. Samma förhållande ser vi i våra nordiska grannländer.

I de katolska staterna är återigen nationalismen ofta förenad med kristendomen. Här ser vi nationella kristna partier i Polen, Italien, Frankrike, Portugal och Spanien. Dessa har ideologiskt släktskap med NsR i Sverige p.g.a. korporatismen, men även p.g.a. att nysvenskarna alltid har haft en stor andel kristna i rörelsen.

Jag själv tror på tesen att det är skillnaderna ifråga om kristendom som skiljer dessa olika typer av nationalism från varandra. Historiskt ortodoxt kristna nationer tycks betona sambandet mest mellan kyrka och nationalitet. Och jag säger detta med gott minne för Muras i Frankrike, Rivera i Spanien och Salazar i Portugal. Detta beror förmodligen på den ortodoxt kristna föreställningen om att nationen (och här tänker man ej på nationalstaten) är en lika betydande realitet som personen inför Gud. Gud skapar nationen och separerar den från andra nationer och ger den ett unikt uppdrag, egna skyddänglar och helgon. Nationaliteten är så viktig att man förblir svensk eller ryss i det kommande livet. Det var denna nationalism som genomsyrade Rysslands kristna befolkning under medeltiden och som dessvärre Peter den Store ej tillräckligt respekterade. Hos serberna är den nationella identiteten helt sammanflätad med kristendomen. En nationell katastrof och ett folkligt lidande tolkas i rent kristna termer som en förening med martyriet och ett lidande som renar och helgar. Lidandet är både ett straff och en gåva. Och segern är nationens pånyttfödelse med ännu fler kloster och prästkallelser, ett gudfruktigt folk under Guds beskydd. Jag själv tror på tesen att det är skillnaderna ifråga om kristendom som skiljer dessa olika typer av nationalism från varandra. Historiskt ortodoxt kristna nationer tycks betona sambandet mest mellan kyrka och nationalitet. Och jag säger detta med gott minne för Muras i Frankrike, Rivera i Spanien och Salazar i Portugal. Detta beror förmodligen på den ortodoxt kristna föreställningen om att nationen (och här tänker man ej på nationalstaten) är en lika betydande realitet som personen inför Gud. Gud skapar nationen och separerar den från andra nationer och ger den ett unikt uppdrag, egna skyddänglar och helgon. Nationaliteten är så viktig att man förblir svensk eller ryss i det kommande livet. Det var denna nationalism som genomsyrade Rysslands kristna befolkning under medeltiden och som dessvärre Peter den Store ej tillräckligt respekterade. Hos serberna är den nationella identiteten helt sammanflätad med kristendomen. En nationell katastrof och ett folkligt lidande tolkas i rent kristna termer som en förening med martyriet och ett lidande som renar och helgar. Lidandet är både ett straff och en gåva. Och segern är nationens pånyttfödelse med ännu fler kloster och prästkallelser, ett gudfruktigt folk under Guds beskydd.

Nationalismen och kyrkan går således ihop i en förening som på ett personligt plan innebär en djup andlig och etnisk identitet med sitt eget folk, historia och kultur. Den är samtidigt inte rasbilologisk och fientligt inställd till andra nationer, utan försvarar en slags samnationalism där alla människor har ett unikt egenvärde och en andlig kallelse. Detta har kallats för det existentiella korset vars vertikala dimension är en identitet med en jord, en födelseplats och Gud och vars horisontella sida innebär en samhörighet med ett folk, en etnisk kultur, men även en moralitet till alla människor längre ut från den egna personliga och nationella kretsen.

Således försvarar många ortodoxa nationalister av annan etnicitet i Sverige idag (varav jag känner många), svenskarnas rätt till nation och kultur i Sverige. Samtidigt vill de bevara sin egen ryskhet, sin egen serbiskhet, sin egen grekiskhet o.s.v. Jag har även talat med ortodoxa eritreaner som försvarat samma sak och som dessutom menar att man ej skall gifta sig utanför den egna etniciteten.

Sex and the city och västerlänningens frivilliga självförintelse

nonconformiste — Thu, 03 Jul 2008 10:10:54 +0000

Om ni haft förmånen att undvika serien Sex and the City är detta av godo för ert själsliv. Nyfiken som jag är har jag sett ett halvt asvnitt och därutöver läst mer om serien. Sex and the City är ingen berättelse om fyra kvinnor, det är ingen berättelse överhuvudtaget. Serien återspeglar på så vis en postmodern verklighet där berättelser inte längre spelar någon roll, det enda väsentliga är de ögonblickliga sinnesretningarna. Handlingen i serien utvecklas således helt och hållet efter huvudpersonernas impulser. Om en snygg karl passerar förbi, blir nästa scen en stund i någons sängkammare.
Essentiellt lever de fyra huvudrollsinnehavarna liv som påminner mer om skansen än om ett autentiskt stadsliv. Det kännetecknar djuren att blott följa sina impulser, att inte eftersträva ett syfte eller en skapa en berättelse om sitt eget liv där livet får en mening i relation till de värden man eftersträvar och vill förverkliga. Kvinnorna i serien lever varken efter ande eller intellekt. Även om de äger dessa förmågor, är de hämmade av en meningslös tristess i det postmoderna livet, en tristess som måste fyllas med kännbara och omedelbara stimuli för att bedövas. Det är som om kvinnorna tänker:

Jag blir kåt, alltså finns jag - jag behöver inte kontrollera mina begär, det finns ingenting utom mina begär som är verkligt för mig. Om någon ger mig en drink, dricker jag den. Om någon tar mig till en restaurang, äter jag. Om någon vill ha sex med mig som jag vill ha, kopulerar jag. Om jag blir trött, sover jag. Det enda hotet mot min existens, är att ej kunna leva efter nuets omedelbara impulser.

Detta återspeglar postmodernismens idé om det eviga nuet. Det finns ingen dåtid eller en framtid. Allt verkligt är det som kan uppfattas genom sensationer i mitt inre, sensationer som jag ej behöver kontrollera. Det finns ingen mening, ordning, värdering, plikt eller kallelse utanför mig själv. Jag blir kåt, alltså finns jag.

Det är uppenbart att denna människotyp är oförmögen till reproduktion. De äger faktiskt ingen kultur, eftersom en kultur måste ha ett samband mellan dåtid och framtid. Kultur kommer av latinets culturare som betyder att odla. Att odla något sker m.a.o. från dåtid till framtid.

Filosofen Steven La Tulippe har skrivit om vad han kallar organiska kulturer. Det som kännetecknar en organisk kultur är sammanhang och identitet. Tulippe tar de gamla romarna som exempel. Romarna kunde normalt räkna sin släkt flera generationer bakåt i tiden och släkträkningen hade som syfte att länka dem själva med hjältarna och gudarna i ett mytologisk ursprung. De kunde således härleda sin identitet och sin släkt till dygder som heder och ära - (Oskorei skrev en bra artikel om den sistnämnda). Även idealet om monarki, vilar på en ärbarhet i generation efter generation. Om någon furste handlar mot sin ära, måste han avgå eller störtas. Om en samuraj ej uppfyller sin plikt, måste han begå traditionell seppuko genom att sticka ett för ändamålet speciellt utformat mindre svärd i magen och föra svärdet på ett sätt som åstadkommer yttersta smärta.

I en organisk (traditionalistisk) kultur länkar man således dåtid med nutid och formar en meningsfull grund för sitt liv i framtiden. Vårdnaden för ens förfäder återkommer i den t.ex. den traiditonellt kristna seden att be för sina förfäder, bevara deras minne och tända ljus och rökelse för dem. Ens egen familj står sedan i förbindelse med andra familjer som utkämpat samma kamp och dessa familjer är till sist sammanlänkade i en religion, en kultur och en nation och har en gemensam historiskt identitet. Det är därför vi svenskar har att vårda minnet av våra fallna soldater i krig, relatera till vår egen släkts hjältar och därigenom kunna hävda en rätt till vår nation. Det är därför som jag som ortodoxt kristen svensk relaterar till Sveriges första helgon som var ortodoxer och särkilt vårdar minnet av Heliga Anna, Helige Botvid och Helige Olof. En människa som lever efter ett organiskt livsmönster ser även till vad som är bäst för sina barn och sina barns framtid. Mina barn skall känna sin identitet med Sveriges folk och deras öde. De skall även känna en identitet i våra kristna förfäder. Den människa som lever i ett organiskt sammanhang ser sin egen släkt, som vi kallar folk, som familjer som har en unik plats i människans historia och som länkar oss samman mot ett gemensamt mål och detta mål skulle vi nu kunna formulera som ett från mångkultur och sekularism fritt norden. Och vi binder här oss samman med hela Europas folk för detta mål, då vi med andra européer känner ett släktskap vad gäller språk, kultur och religion.

Sex and the City uttrycker motsatsen till detta. De fyra kvinnorna är historielösa och kan inte relatera till en framtid. De uppfattar barn som antingen något som bekräftar eller förhindrar deras egen behovtillfredsställelse. Antingen är barn gulliga eller jobbiga, eller en kombination av dessa. Kvinnorna i serien är m.a.o. oförmågna till att kunna relatera till livsprincipen. Deras vägval och det de uttrycker är den postmoderna människans otjänlighet i relation till livet.

Tullpit skriver:

“The Western world, beginning with the French Revolution and culminating in WW I (a pointless, fratricidal slaughter if ever there was one), is now drowning in the cesspool of post-modernism. Our intellectual and cultural elites have long since abandoned whatever remnants of organic culture they may have had and now totally embrace this new, dysfunctional cultural Weltanschauung. This is of importance for several reasons. In particular, like Alexis de Tocqueville, I don’t believe a system of self-government can exist in the absence of an ethical people. A society of self-indulgent, cosmopolitan vagabonds cannot maintain a free republic. Our system is, in fact, breaking down all around us. To borrow a term from the Marxists, post-modernism carries with it the seeds of its own destruction. This worldview, and its attendant self-destructive contradictions, is causing much of the decay we are now experiencing.”
Och det är därför jag hävdar att vi västerlänningar måste återfå vår livsnerv och den bas på vilken vår kultur och vår moral är byggda. Den andliga revolutionen måste föregå den nationella. Som Heidegger sa, mot slutet av sitt liv: “Endast Gud kan rädda oss.“

Hedonismen som kulturprojekt

nonconformiste — Wed, 02 Jul 2008 22:42:12 +0000

Hedonism är det fina ordet för lustens filosofi - att leva med njutningen som det högsta goda. Hedonismen kan komma till uttryck på två sätt, antingen genom egoism där de egna njutningarna och böjelserna skall maximeras under ens liv, eller altruistiskt då vi skall maximera mängden lust för så många människor som möjligt. Den senare filosofin kallas hednistisk utilitarism.

Tidiga hedonistiska utlitarister som Henry Sidgwick och Jeremy Bentham resonerade om vilka konsekvenserna skulle bli om t.ex. staten eftersträvade att maximera mängden lust i samhället. Så uppfattad skulle den hedonistiska utilitarismen kunna rättfärdiga ett välfärdssamhälle, eller t.om. en radikal fördelning av samhällets resurser. Intuitivt tänkte man sig att t.ex. hundra kronor skulle leda till större nytta (utility) för en fattig människa än för en rik, varför bl.a. pengar skall fördelas dit de gör mest nytta.

Den egoistiska hedonismen kan tolkas som att man skall välja de handlingar vars konsekvenser är sådana, att inga alternativa handlingar finns som skulle kunna maximera ens egen upplevelse av lust. Den människotyp som lever efter en liknande maxim skulle känna ångest om hon satsade på fel bakelse på konditoriet, eftersom en alternativ bakelse skulle ha skänkt henne större lust. Om någon läst min artikel om den postmoderna människan, ser han här uppenbara likheter.

Den egoistiska hedonisten värderar barn utifrån egenintresset. Barn kan vara söta och gulliga för en själv, men om de blir för stökiga vill man helst överlåta ansvaret på andra insitutioner eller dagmammor. Födandet av barn kan vara smärtsamt, men om behovet av barn är tillräckligt starkt värderar den egoistiska hedonisten fördelarna med barn för henne själv som större än nackdelarna. Märk här att barn endast värderas i relation till personens egoistiska önskningar. De är m.ao. inte värdefulla i sig själva.

Den egoistiska hedonisten kan försvara en sund miljö, men hon gör det eftersom en god miljö är värdefull för henne själv. Om miljön blir helt förstörd av hennes handlande i nuet, fast om hundra år, kan hon resonera som att det ej spelar någon roll – hon kommer ju själv inte att lida av denna miljöförstöring. Detta samband kan förklara varför storföretagens miljöförstöring tillåts drivas så långt. Detta gagnar ju ägarnas och vissa politikers intressen. Miljön är m.a.o. inte värdefull i sig själv utan endast i relation till vissa individers egoistiska önskningar.
Då den hedonistiska egoismen inte behöver ta några större hänsyn till möiljöproblem, blir detta ett problem för den hedonistiska utilitarismen (den altruistiska hedonismen) då den även måste ta hänsyn till kommande generationers upplevelse av lust. Men även här har en god miljö inget egenvärde, eftersom miljön fortfarande värderas i relation till egoistiska behov – bara det att man fört upp egoismen på kollektiv nivå.
Det går lätt att se hur den hedonistiska egoismen ingått i liberal doktrin, särsklit i nyliberal sådan, samtidigt som det är lätt att se hur den hedonistiska altruismen blivit en del av vissa former av marxistisk doktrin. Det är t.ex. inte märkvärdigt att en av Sveriges mest kände hedonistiska utilitarister, Torbjörn Tännsjö, också är marxist och medlem i Lars Ohlys parti.

Den hedonistiska egoismen leder till hyperindividualism och social atomism. De människor som lever efter denna filosofi, värderar allting - människor, natur, barn, framtiden, pengar och arbete endast i relation till sig själva. Härifrån försöker filosofer rättfärdiga denna radikala egoism genom att peka på att dess gynsamma effekter för alla. Detta är t.ex. temat i Ayn Rands bok ”Och Världen skälvde”.

I Aldous Huxleys kända bok “du sköna nya värld” tekcnas en målande bild av ett framtida, utilitaristiskt samhälle. Människorna är indelade i alfa, beta och gamma människor, där de lägre kasterna har försetts med så låg intelligens att de ej kan erfara lika stort lidande som de kaster med högre medvetandenivå. Barn föds inte längre, eftersom själva födelsen är vetenskapligt osäker, farlig och för smärtsam. Istället odlas mänskliga embryon industriellt och där man via genmanipulation tar fram de egenskaper som är önskvärda för helheten, läs: som ger störst möjliga nytta för alla och där nyttovärdet är lust.

Torbjörn Tännsjö har försvarat detta samhälle och visst har Aldous Huxleys framtidsvision i stor utsträckning infriats. Genmanipulation är en endast ett resulta av en ny rationalitet kring livet, där samma logik som tillämpas inom nationalekonomin, nu kan tillämpas på det biologiska livets innersta koder – för att manipulera fram växter och djur som passar våra egna egoistiska önskningar.

Och varför skall man i framtiden föda barn, om detta är smärtsamt och en “osäker” metod? Då är det ju bättre med industriellt framavlade och genetiskt välmanipulerade individer. Varför inte löpa linan ut? Och rasister skulle här finna en lösning på sin ångest om den egna rasens framtid – oavsett om den är semitisk eller arisk, afrikansk eller kinesisk. Genetiskt kan man t.om. manipulera fram svarta afrikaner som ser ut som afrikaner, men med vit genetisk uppsättning i övrigt. Eller så kan man i framtiden skapa en enda ras som indelas i olika kaster – vilket skulle innebära ett slut på alla problem med etniska konflikter. Och i den politiska korrekthetens och förintelsens namn kan ju denna människa, den sista och enda människan – se ut som en svart semit.